Tjugo år kan vara väldigt lång tid.
Det kan också kännas som i går.
För Malin Sävstam är det både och.
Total skräck
Det har nu gått två decennier sedan den där fruktansvärda morgonen i Khao Lak då hennes dåvarande liv slogs i tusen bitar.
– Det som hände i Thailand var ett totalt inferno. Än i dag är det jobbigt att prata om. Vi hade ätit en fantastisk frukost och gjorde oss klara för att gå till stranden. Sen... det var total skräck, totalt kaos, säger hon.
Totalt dog omkring 230 000 människor i tsunamikatastrofen den 26 december 2004, 543 av dem var svenskar. Malins man Mats och två av hennes tre barn, 12-årige Harald och Elsa, 9, fanns bland de omkomna.
– Tidigt på morgonen den 30 december fick jag det första dödsbeskedet, de berättade att min man omkommit. Då var barnen borta, de var försvunna. Det går inte att beskriva hur det var.
Några dagar senare landade Malin och sonen Axel, då 15 år, på svensk mark. Själva skulle de gå vidare, plocka upp spillrorna och försöka börja om.
Det gick inte alls.
– Jag trodde att jag hade fått en livshotande sjukdom som hette sorg och att jag skulle dö av den. Jag var helt övertygad. Rent fysiskt gjorde det så ont.
– De första veckorna bodde vi på sjukhus och under den perioden gjorde vi hembesök. Vi övade på att vara hemma, hämta kläder, tvätta och sådana saker. Att sedan flytta hem, det var hemskt.
De tre livbojarna
Redan i Bangkok, på sjukhuset, fick Malin frågan om hon ville ha kontakt med en präst och när hon och Axel kom hem möttes hon av Louise Linder. En präst som blev Malins första livboj, som hon själv kallar det.
– Louise var och är helt fantastisk. Det hon har gjort för mig går utanpå allt annat. Det var helt avgörande. Louise är en underbar person.
När det var som allra mörkast, när Malins tankar var som tyngst, då fanns både Louise Linder och vännerna där för henne.
– Under den här perioden var mitt fokus att jag skulle fixa det så bra som möjligt för Axel, sedan skulle jag försvinna. Jag berättade för en av mina allra närmaste vänner och sade "du måste ta hand om honom."
Samtal om tabun
Vännerna och Louise Linder såg till så att Malin fick hjälp av psykiatrin. Vår blev sommar, livet blev kanske lite, lite lättare att leva och där någonstans Malin började känna något.
– Hela den här tiden hade jag en fin person i min närhet. Han var också min chef. Han reste ner till Thailand för att hjälpa till och hela våren var han i vår närhet. Tidigare hade vi inte haft någon privat relation men något hände i hela den här sörjan. Jag kunde få ett sms av honom och känna mig som en 14-åring.
– Jag förstod inte. Jag började prata med Louise om det här och jag kände att det var fruktansvärt tabubelagt. Hur kunde jag vara fäst vid en person när jag egentligen var död? Jag var ju dessutom ihop med Mats. Det hade gått ett halvår och mina samtal med Louise handlade inte längre bara om döden. De började också handla om livet. Det fanns en liten dörr till livet.
Mannen hette Ulf. Han blev Malins andra livboj.
I dag är de gifta.
– På något sätt fick jag fötterna på marken. Jag började bry mig om hur jag såg ut. Jag brukar tänka att man har två vågskålar, en för död och en för liv. Vågskålen för liv var så lätt, men successivt har den fyllts på, så att den så småningom blev tyngre än den för död.
Yogan gav styrka
Malins tredje tydliga livboj blev yoga. En vän föreslog att hon skulle testa – motvilligt gick hon med på det. Numera är den en stor del av hennes liv. Hon leder retreats och säger sig inte kunna vara utan fysisk yoga, andningsträning och meditation.
– Först svarade jag "är du helt från vettet, jag har ju sorg". Men jag gick en nybörjarkurs och jag kände hur jag mjuknade på insidan. När jag kom till klasserna kände jag mig som en svintoboll på insidan, jag var arg på allt. Men efteråt var jag mjuk inifrån och ut.
– Efter några gånger hände något, något kickade in. Jag är privilegierad som ramlade över yogan. Folk brukar säga till mig att jag är så stark som har klarat det, men jag är inte starkare än någon annan. Jag hittade bara ett verktyg som har fungerat för mig.
Väljer kärleken
Det går inte en dag utan att Malin tänker på Mats, Harald, och Elsa som hon förlorade den där morgonen i Thailand. Men tankarna är annorlunda nu, det som hände tar inte plats på samma sätt.
– Mats och barnen finns inom mig hela tiden. Jag får ofta frågan hur jag har gått vidare. Det är så individuellt. Alla bär på sina egna svar. Det viktiga när man ramlar ner i ett mörkt hål är åt vilket håll man väljer att gå. Och jag vill gå mot ljuset och kärleken, säger hon.