På fredagskvällen låg hon och hennes mamma i sina sängar och läste.
– Vi bor i Medinan, det är så vackert med alla gamla hus. Vi låg och läste. Då hörde vi ljud, först lät det som om grannen möblerade om. Men så blev det så otroligt högt. Hela rummet skakade.
Då förstod Camilla Dymling. Det här var farligt.
– Vi kastade oss upp ur sängarna. Vi ställde oss i en dörröppning. Meningen är att man inte ska få saker i huvudet då. Men vi kände, att rasar huset ihop nu så är det ändå kört.
Hon berättar att skalvet varade en stund, svårt att veta hur länge, men kanske 20 till 30 sekunder.
– Men det var så hårt. Det ramlade grejer runt oss.
Smala gränder
Hon tänkte på de smala gränderna. Där har ingen någon chans att komma undan om husen rasar, berättar hon.
Så fort skalvet upphört ville de ut.
– Vi hade pyjamas på oss. Men vi klädde på oss jättesnabbt och tog våra handväskor och sprang ut på gatan.
Ute i gränderna mötte de människor som precis som de själva var omtumlade och inte riktigt förstod vad de varit med om.
– Vi såg en moské med ett långt torn som hade fått en lång, lång spricka. Vi tänkte om det tornet ramlar...
Tillsammans med många andra tog sig hon och mamman ut från de trånga gränderna. De gick till en park där inget kunde rasa ned på dem.
– Vi är rädda för efterskalv. Många är rädda nu.
Hon berättar att det är svårt att få information om det som hänt, och att surfen tar slut på en gång. Men de har förstått att många har dött och skadats.
Satt i en park under natten
– Vi satt på en bänk i natt och såg ambulanserna köra i skytteltrafik.
Hon berättar också att de fått veta att det antagligen är värre uppe i byarna i bergen.
– Det var där skalvet kom ifrån, sägs det. Men många här är skadade.
Nu är de omtumlade och trötta, och hoppas att få komma hem som planerat i natt.
– Vi har i alla fall inte fått någon information om att flyget inte skulle gå. Då hoppas vi att vi kan åka, vi kan i alla fall ta oss till flygplatsen, säger Camilla Dymling.