Rånaren krävde plankstek och var rädd för möss

En ensam gärningsman har tagit fyra personer gisslan på Gröna Lund och begär nu att Rakhmat Akilov förs in som förhandlare. Ytterligare krav är en helikopter, 100 miljoner kronor och smörstekt hummer med färsk tryffel till sig och gisslan. Polisen har spärrat av området men en ur gisslan ringer till statsminister Ulf Kristersson för att skälla ut honom och begär att få lämna landet tillsammans med förövarna. Allt sänds direkt i alla kanaler och hela Sverige följer dramat.

Låter det lite för osannolikt? Spola tillbaka 50 år och det är i princip vad som utspelade sig vid Norrmalmstorg i Stockholm. Gisslandramat som inleddes 23 augusti 1973 och fick sin dramatiska upplösning sex dagar senare har inte bara gett upphov till en lång rad populärkulturella skildringar och ett väldigt omdiskuterat psykologiskt tillstånd – det blev även startskottet för en helt ny slags polisorganisation.

– Med all respekt mot mina kollegor som hanterade uppgiften då, vi skulle inte alls göra på det sättet i dag, säger Michael Fetz som är samordnare för terrorismbekämpning i Stockholm och var med och startade nationella insatsstyrkan 1991.

Rädd för möss

1973, när rånaren Janne Olsson gick in på Kreditbankens kontor i Stockholm, var Michael Fetz 13 år och bodde i Helsingborg. Precis som övriga Sverige trollbands han av händelsen vid Norrmalmstorg. Men som 13-åring hade han också en något oortodox lösning på dramat.

– Janne Olsson var rädd för möss, säger Michael Fetz som via bekanta fick reda på att en lärarinna som rånaren haft i skolan kommit med informationen.

– Så vi skojade och sa att släpp in lite möss så kanske han får panik och ger upp. Som 13-åring tyckte man det var lite kul.

Några möss släpptes inte in i bankvalvet dit polisen lyckats förpassa Janne Olsson och Clark Olofsson tillsammans med gisslan, men sett med dagens ögon var en del lösningar nästan lika oortodoxa.

Fetz nämner flera områden som sticker ut.

– För det första skulle det vara mycket större avspärrningar. Ingen från allmänheten eller medier skulle vara så nära. Allmänheten stod ju på en del av torget.

Plankstek

Bertil Ericson håller med. Han var där.

– Vi kom riktigt nära, vi som var där först, säger den numera pensionerade TT-fotografen.

Tillsammans med ett par kollegor intog han position på en intilliggande balkong, axel mot axel med polisen.

– Jag var där nästan hela veckan. Det är klart att det var jätteannorlunda jämfört med nu, säger han och fortsätter:

– Det som slår mig är att när allting höll på att lösas upp kommer polisen och säger att vi får komma och ställa oss uppe på taket, för att stå där och fotografera när de kommer ut med gisslan och Janne Olsson. Efteråt kommer polisen och säger "ja, vi kan ju inte låta alla komma in och ta en bild så det måste bli en bildbyrå" och då var jag ju där.

En annan detalj som fastnat hos Ericson är matpreferenserna hos Janne Olsson.

– De ville ha mat ner till alla där nere i valvet. Då ville de ha plankstek. Det skulle det vara, det var tydligen rätt viktigt.

"Helt uteslutet i dag"

Verkligheten inne i bankvalvet i augusti 1973 var stundtals en annan än den utanför. Plötsligt ringer gisslan till statsministern och tycks vara på gärningsmännens sida.

Michael Fetz påpekar att en liknande händelse i dag inte skulle innehålla några samtal mellan gisslan eller gärningsmän och politiker.

– I dag har vi professionella polisförhandlare som är utbildade för att förhandla med gisslantagare. Inte som då. Till och med Olof Palme pratade ju med gisslan. Det skulle vara helt uteslutet i dag.

Fetz tror heller inte att polisens lösning att borra ett hål in i bankvalvet varifrån man tog bilder skulle vara en rimlig handling i dag.

– Jag har svårt att se att polisen skulle borra ett sådant hål som de gjorde, där man sedermera sköt in tårgas. Det hade jag uppfattat som alltför riskfyllt ur flera aspekter.

Michael Fetz är noga med att påpeka att grundförutsättningen för händelsen vid Norrmalmstorgsdramat löste polisen: att ingen kom till skada.

Han säger vidare att händelsen och ockupationen av Västtyska ambassaden två år senare blev startskottet för ett nytt slags polisiärt arbete.

– Framför allt för att utveckla en insatsberedskap, med poliser med särskild utbildning i taktik och vapen och de delarna. Det var direkt avgörande för att vi så småningom fick piketpolisen i Stockholm 1979.

TT: Hur känner du inför romantiseringen av Norrmalmstorgsdramat?

– Det gillar jag inte. Det finns inget romantiskt i det här på något sätt. Det var en allvarlig händelse som var djupt tragisk för de inblandade som hamnade som gisslan.

TT: Och begreppet Stockholmssyndromet?

– Det lärde man sig tidigt vad det innebar. I mina kretsar när jag har varit utomlands så är det ett etablerat begrepp.