Anders fru, vi kan kalla henne Anna, berättar hur Anders redan i helgen känt sig orkeslös. Men bygget hemmavid pågick för fullt – även om Anders kände att han inte orkade fullt så mycket som vanligt.
– Sen i måndags sa han att han var tvungen att gå och lägga sig en stund, att det var jobbigt att andas, berättar Anna.
Paret hade sedan skojat lite om läget.
– Jag sa: oj, du ska väl inte få en hjärtinfarkt eller nåt. Han svarade "nej nej jag ska inte ringa ambulans".
På tisdagsmorgonen mådde Anders helt okej och gav sig iväg till jobbet. Men redan vid bussen märkte han att något inte stämmer.
– Han hade sovit lite dåligt och hade ont i armen, han har haft problem med en muskel där innan. Det sista jag sa till honom var att "du är viktigare än jobbet, så du vet det", säger Anna.
Anders bestämde sig för att åka ändå. Men på busshållsplatsen tröt orken.
– Han satte sig på huk och hade väl lite tryck över bröstet. Men sen satte han sig på bussen och kände inte direkt mer innan han kom fram till Dagsberg, säger Anna.
Anders hade förstått vad som hände och meddelade busschauffören.
– Han ställde sig upp och sa att "ni måste ringa ambulans". "Jag håller på och får en hjärtinfarkt". Sen hade han tuppat av, säger Anna.
Hon och Anders är nu evigt tacksamma till de personer som påbörjade hjärt- och lungräddning. Utan dem hade Anders inte levt idag. Killen hade koll och bad Anders hela tiden hålla sig vaken.
– Men han hade svarat "jag vill sova".
Under tiden försökte de ringa Anders fru.
– Jag brukar ofta ha på ljudlöst och så såg jag att jag hade åtta missade samtal. Sen var det en tjej som svarade när jag ringde upp. Då förstod jag att något var väldigt fel. Allt blod försvann i huvudet, säger Anna.
Hon fick sällskap av sin svärmor och de gav sig iväg i ilfart till Vrinnevisjukhuset.
– Men när vi kom fram så säger de att de inte har någon som heter så.
Telefonen ringde och Anna fick veta att de ångrat sig på vägen – de hade fört Anders till hjärtintensiven i Linköping istället.
– Att de var så snabba och gjorde HLR och att de åkte till Linköping istället räddade hans liv. Det var ingen liten hjärtinfarkt. Han kunde verkligen ha strukit med, säger Anna.
Det var slumpen som avgjorde att Anders faktiskt tog bussen den här dagen. Ofta åker han bil – men familjen hade tillsammans kommit överens om att försöka åka kollektivt oftare.
– Det är jag jätteglad för. Tänk om han hade tagit bilen och kört av nånstans. Ingen hade hjälpt honom då. Ingen hade stannat. Särskilt inte idag med alla vägpirater och allt, säger Anna.
Anders mår nu ganska bra, Han är trött men de sista två operationerna är gjorda.
– Han mår bättre på insidan nu än han gjorde innan. Han har bättre kondition än förra veckan, säger Anna på fredagen. Bara timmar senare ska hon få hämta hem Anders.
Själv tog hon smällen väldigt hårt, inte minst då hon förlorade sin mamma i en hjärtinfarkt i ungefär samma ålder som Anders är nu.
– Hon jobbade ändå på vårdcentral och fick en jättestor hjärtinfarkt på sitt jobb. Trots att hjälpen fanns på plats så klarade hon sig inte. Det är klart att man tänker på det, säger Anna och berättar att chocken har kommit i efterhand.
– När jag kom hem igår kom allt. Jag bara grät och grät, säger Anna som vill skicka ett stort tack till alla inblandade.
– Vi är otroligt tacksamma givetvis. Hade de inte funnits där då hade han inte överlevt. De där minutrarna innan ambulansen kom är fruktansvärt avgörande i vad som kommer hända. När han kommer hem vill han tacka dem på riktigt, säger hon.
Fotnot: Anders och Anna heter egentligen något annat.