Det föll sig ganska naturligt med fascinationen för järnvägen för undertecknad ända sedan jag som barn ärvde en Fleischmann modelljärnväg av min gammelmorfar boende i Finspång – intresset kulminerade sommaren 2017 när jag fick tillfälle att besöka National Railway museum i York där alla de legendariska ångloken fanns att beskåda.
Man kan utan överdrift säga att järnvägsintresset låg i släkten – inte minst genom min mormors bror Karl-Göran Kindgren som länge arbetade som lokförare på Norra Östergötlands Järnvägar och därefter under många år varit aktiv i museiföreningen Risten-Laksvik. Förra hösten släppte föreningen så skriften ”Livet på och kring Lotorpsbanan” där nu 90-årige Karl-Göran med god hjälp av Tommy Mourath och Gert Ekström nedtecknat hågkomster om sitt yrkesliv från en tid när järnvägen innebar en viktig infrastruktur för Finspång med omnejd.
Lotorpsbanan tillkom 1855 och gick alltså mellan Lotorp och Finspång, 7,5 kilometer lång. Orsaken var att ägaren till Lotorps bruk Carl Ekman insåg att det behövdes en förbindelse för att transportera kanoner och annat som man tillverkade via Finspång till Norrköpings hamn.
Till en början handlade det om en hästbana (vagnarna drogs av hästar) men 1874 revs den gamla och ett nytt spår med järnvägsstandard byggdes. I samma veva införskaffades ångloket "Lotorp" och år 1903 levererades det andra loket: "Nordiska".
För Karl-Göran Kindgren var yrkesvalet troligen inte föremål för längre funderingar. Hans far var yrkesverksam på Lotorpsbanan mellan 1908 och 1914 men även hans kusins far arbetade som lokförare på Fiskeby. Själv var han anställd som lokförare på Lotorpbanan mellan 1951 och 1962 och hade uppenbart hittat sitt kall – han arbetade för SJ fram till 1987. Karl-Göran berättar i "Livet på och kring Lotorpsbanan" hur loket "Nordiska" kördes till Skärblacka i början på 1950-talet för att 1959 skrotas: "Föraren till Skärblacka hette Herbert Fransson och eldare var 27 Kindgren, och det uppskattade jag verkligen. Loket "Nordiska" fick en plats i mitt hjärta redan som barn, då ångslagen stakade ut mitt liv i ångans tecken".
Karl-Göran beskriver också att han under skolgången på Ekmanska skolan alltid lystrade extra när han hörde loken: "Jag försummade aldrig att titta när jag hörde de skarpa ångslagen". På den vägen var det – han började som lokförare på den bana som gick alldeles intill barndomshemmet i Tegelbruksbacken. Karl-Göran skriver att hans mor tyckte om att vinka till järnvägspersonalen både på upp- och nergång oavsett om Karl-Göran körde eller ej och flera gånger i veckan bjöd hon också på kaffe.
Från början var Lotorpsbanan en privat järnväg men 1931 togs rätten att trafikera rälsen över av Norra Östergötlands Järnvägar medan själva banan då fortfarande var i Fiskebys ägo. 1942 införlivades Fiskeby av Kooperativa förbundet och i slutet av Lotorpsbanans liv användes den mest för transporter från Yxvikens sågbruk. Någonstans runt 1965 revs rälsen upp och Lotorpsbanans saga var all – den var i bruk i dryga 100 år.
I dessa dagar när det pratas om höghastighetståg, Ostlänk och högteknologi kan det vara hälsosamt att tänka tillbaks på pionjäråren då järnvägen var det viktigaste transportmedlet – inte minst när det gällde tunga transporter. En annan lärdom man kan dra är att det kan gå ganska snabbt för det som nyss var spetsteknologi att bli ålderdomlig och obsolet. Och ännu snabbare går det nu.