Gunnar Durén började träna löpning som 43-åring. Efter några år av träning var han världsmästare i sin ålderskategori på både 800 och 1 500 meter.
43 år ung, för cirka 15 år sedan, började han träna löpning med sina barn i en juniorgrupp i klubben Hässelby SK i Stockholm. Snart tillhörde Gunnar Durén den svenska eliten i sin åldersklass. Det tog heller inte speciellt många år innan han var världsmästare både på 800 och 1 500 meter.
– Jag var inte helt otränad när jag började med löpträning. Jag styrketränade tre–fyra gånger i veckan. Till en början bytte jag ut ett av gympassen mot en löprunda i Grimstaskogens motionsspår, sedan ett till och så småningom sprang jag till gymmet, tränade och sprang hem igen. Löpningen gav mersmak, berättar han när vi träffas på gymmet i Rejmyre.
Det var Gunnars barn, Joel och Rebecka, förtjänst att det blev löpning.
– De tränade i Hässelby och var duktiga. Jag anade att jag med borde ha någon slags talang för löpning. Från början ville jag bara springa lite och det var inspirerande att träna tillsammans med mina barn och deras kompisar. Det var också ett slags experiment att sätta en 40-plussares kropp i en hårdsatsande juniorgrupps träning.
I första tävlingen, Hässelbyloppets mildistans, var målsättningen att springa under 40 minuter, vilket är en riktigt bra motionstid.
– Det var alltför tufft att springa så snabbt. Jag kom i alla fall in under 45 minuter, helt slut, muntorr och fullpumpad med mjölksyra, minns Gunnar Durén med ett leende.
Med tiden skulle det bli så mycket snabbare. Men tillbaka till nutid. Hur kommer det sig att den välmeriterade superveteranen kutar ett intervallpass på det nötta löpbandet i den gamla glasbruksorten?
– Det är nästan som ett museum av träningsredskap – fantastiskt, säger han och gör sig redo för ett gäng hårda 500-ingar.
Familjen Duréns ordinarie bostad ligger i Bromma, men familjen har också ett hus i Hävla i Finspångs kommun.
– Min fru Karin har rötterna här. Hon har en syster som bor i Rejmyre och vi har tagit över ett hus i Hävla när deras farföräldrar gick bort. Det är en fantastisk natur och en helt annan tystnad jämfört med Stockholm, säger Gunnar Durén, som arbetar med IT-frågor på Skatteverket.
I pandemitider har huset i Hävla blivit en allt större del av det dagliga livet.
– Karin började arbeta som barnmorska i Katrineholm i februari och jag kan arbeta på distans från vilken plats som helst. Därför har huset i Hävla verkligen blivit en bra lösning för oss.
Gunnar Durén framför huset i Hävla där han och frun Karin tillbringar mycket tid.
Förutom mängder av SM-guld, fyra VM-guld och EM-guld på 800 meter och 1 500 meter finns det en höjdpunkt som sticker ut i Gunnar Duréns löparkarriär.
– Inbjudningsloppet på friidrotts-VM i Peking 2015. Det är fortfarande en surrealistisk känsla när jag tänker på det. Upplevelsemässigt toppar det mina VM-guld. Tänk att springa 800 meter inför 50 000 jublande åskådare i "Fågelboet". Det var riktigt häftigt.
Gunnar Durén kom tvåa i loppet och vann Sveriges enda "medalj" i ett mästerskap där några av guldmedaljörerna hette Usain Bolt och Mo Farah.
– Haha, ja, det kan man ju säga om man vill vara snäll. Som sagt, det var stort att bara få vara med, men också viktigt för veteranfriidrotten att få visa upp sig i ett så uppmärksammat sammanhang.
Mest framgångsrik har den nu 58-årige superveteranen varit på 800 meter. Att i 50-årsåldern göra 1.59,69 inomhus och 1.59,93 utomhus är, ja, vad ska man skriva? Grymt – på gränsen till overkligt.
Testa själv att springa 100 meter på 15 sekunder. Gör det åtta gånger utan att stanna – då har du sprungit 800 meter på två minuter blankt.
– 1.59,69 är fortfarande bara sju hundradelar från världsrekordet. Det kan gräma mig lite.
Full fart på löpbandet på gymmet i Rejmyre.
Det hörs på Gunnar att han satsar mot världsrekord i M 60-klassen när han kommer dit om två år.
– Det ligger på 2.08 någonting och är riktigt bra för den ålderskategorin. Visst vill jag försöka nå den tiden. Jag hittar trefart ganska bra (tre minuter per km), så kanske har jag större chans att hävda mig på 1 500 meter.
Den sista frågan är given och blir hängande i luften innan den ställs. Varför? Varifrån kommer drivet att plåga sig långt upp i den gyllene medelåldern?
– Jag tycker det är roligt att pressa mig och se om det går att utveckla sig. Det kommer aldrig att gå över, det är så jag är. Jag vill alltid springa lite snabbare och försöka bli lite bättre, säger Gunnar Durén och hoppar upp på cykeln för den dryga milen mellan gymmet i Rejmyre och huset i Hävla.
