56 personer och ungefär hälften så många båtar var med i årets Gösnatta i trakterna av Hävla. Tävlingsplats var som vanligt den väldiga sjön Tisnaren som täcker nästan 38 kvadratkilometer och vackert breder ut sig i Finspångs, Katrineholms och Vingåkers kommuner.
– Vi brukar mest fiska i Glan. Vi var här och fiskade gädda i våras och då gick det bra, men visst är det svårt att veta vilka ställen som är de bästa, säger Johan Lehtonen när tidningens utsände blir upphämtad vid en brygga någonstans i Skedevi klockan 06.00 på söndagsmorgonen.
Med sig i båten har han också Pelle Johansson och Viktor Selevik. Tävlingen startade redan klockan 12 på lördagen och slutfördes klockan 10 på söndagen. Ett hyggligt långt pass i en liten båt på tre man. Speciellt långt med tanke på att fiskelyckan inte riktigt vill infinna sig.
– Det är det som är fascinerande med fiske. Ibland kan det vara helt omöjligt och nästa gång är det tvärtom. Men den här gången har det varit segt, konstaterar Viktor Selevik.
Hela tävlingsfångsten inskränker sig till en gös. En gös som dessutom bara var strax över minimåttet 60 centimeter.
– Ja, 63 centimeter kommer vi inte långt med. Men det var tur att vi fick något. Inte kul att ”nolla” på tävling, säger Pelle Johansson som var den som fick hugg och kunde dra upp besättningens enda tävlingsbara fisk.
Johan och Per har fiskat ihop sedan 2010. Viktor har varit med i ett par år. Det finns också en fjärde medlem i gruppen, Erik Norlander, men han befann sig i Malmö i väntan på att få en bebis.
– Erik har ändå varit med oss. Tror han har hört av sig 150 gånger och kollat hur det går, berättar Johan och skrattar.
En ganska given fråga är förstås varför man gör detta ultrapass i fiskets ädla konst?
– Roligt, slår Johan fast och ingen säger något mer.
Efter några minuter droppas frågan igen i jakten på ett något mer uttömmande svar.
– Komma ut på sjön, gemenskapen, sitta och tjattra med varandra och spänningen att den stora fisken snart kan vara vår, förklarar trion mer eller mindre i mun på varandra.
Det är inte speciellt varmt på morgonen och natten har varit kylig. Trion är duktigt påpälsade. När Pelle drar på gasen på motorn och vi beger oss ut på mer öppet vatten blir det inte varmare.
– Det gäller att klä sig rätt. Nu har vi varit vakna så länge att vi börjar piggna till igen, säger Viktor.
Vem som har sovit minst är säkert också en måttstock på något. Gruppen är inte riktigt överens i den frågan. Viktor framhåller att han knappast sovit något alls.
– Vi stannade till i Hävla och försökte sova på några träbänkar. Men precis när jag var på väg att somna så kom det ett herrans liv från bruket, så det var bara att glömma, klargör Viktor.
Pelle och Johan berättar att de minsann sett Viktor slumra in då och då.
Nåja, något ska man ju diskutera när fisken håller sig undan.
– Gösen är finurlig och försiktig. När en gädda hugger så hugger den ordentligt. En gös kan hugga och man känner det i spöet, sedan kan den ändå släppa och försvinna, eller fortsätta hugga utan att den fastnar. Så beter sig aldrig en gädda, berättar Pelle.
När vi stannat på ett bra ställe startar Viktor den lilla hjälpmotorn och fiskedragen åker i vattnet samtidigt som ekolodet synas ordentligt. Pelle styr motorn och båten med hjälp av en fjärrkontroll samtidigt som han har ett öga på ekolodet, där fisken syns på skärmen.
– Här borde det fungera bra. Det är både djupt och grunt bredvid varandra och hård botten. Jag fattar inte hur någon kunde få fisk innan det fanns ekolod, säger Pelle med ett leende.
Nu hjälpte det inte den här gången, men snart är Team Pikehunt ute på sjön igen och då kan fiskelyckan ha vänt.