Sedan 1986 har de bott vid Hageby, strax norr om Skedevi kyrka. Det var också det år de träffades, Per-Åke Andersson och Asta Gustafsson. Han har jagat i hela sitt liv och inspirerade också sambon Asta att börja 1993.
– Ett par, tre gånger i veckan går jag ut i skogen och sätter mig med geväret. Det är så skönt att efter jobbet sitta där och titta – och vänta, säger hon.
Stressigare blir det när polisen ringer, ibland mitt i natten, och berättar att ett djur är påkört.
– De ringde klockan fem i morse, det gällde ett vildsvin, berättar Asta Gustafsson.
Men den här gången behövde de inte åka ut själva, eftersom hunden Alice inte är utbildad på vildsvin utan bara rådjur och hjort.
– Men vi är kontaktpersoner också så jag fick se till att någon annan av de sju eftersöksjägarna i området kunde ta det, säger hon.
Området de har sträcker sig från Sörmlandsgränsen, ner mot Rejmyre och Simonstorp samt bort till Regna och Igelfors.
Per-Åke Andersson har varit eftersöksjägare i cirka åtta år, Asta i fem. Både de och blandrashunden Alice har gått utbildning för uppdraget.
– Det blir mer och mer organiserat och vi får hela tiden lära oss nytt, säger Per-Åke.
Utöver omtanken om viltet är hans kontaktnät en orsak till att han är eftersöksjägare.
– Jag är född och uppvuxen i bygden och känner nästan alla markägare.
Det är en värdefull egenskap när ett djur är påkört och markägaren ska kontaktas. Dör djuret direkt vid kollisionen behöver de inte åka ut, utan kontakt markägaren eller jakträttsinnehavaren.
Men när som helst på dygnet kan larmet gå och de måste ge sig ut, även mitt i natten.
– Vi har bra lampor, säger Asta på frågan hur de kan hitta något i en kolsvart skog.
Ibland hittar och avlivar de viltet efter tio minuter, ibland tar det timmar. Och tyvärr, det är inte alltid de hittar det överhuvud taget.
– Det är hunden som bestämmer. Tappar den intresset kan man nästan anta att djuret inte är så svårt skadat.
Hur ofta de får ge sig ut på eftersök varierar.
– Det kan vara tre gånger på en dag, men det kan också gå en månad mellan larmen, säger Asta.
Per-Åke var ute bara någon dag innan tidningen var på besök. Det var en hjort de tyvärr aldrig hittade.
Dramatiken varierar också. Asta minns den där gången det påkörda rådjuret gav sig ut i sjön. Hon hade tappat linan till hunden som gav sig efter ut i vattnet. Efter att de simmat fram och tillbaka ett tag fick hunden Alice upp rådjuret och Asta kunde avliva det på strandkanten. Men den dramatiken hör till undantagen.
Nu kommer höstmörkret och älgjakten inleds. Det sätter viltet i rörelse. Risken finns att det blir tätare mellan larmen hemma i Hageby. Ungefär hälften av årets alla viltolyckor inträffar under årets sista mörka månader.
Det finns några saker de två tycker folk ska tänka på när olyckan varit framme.
Markera med en plastpåse eller allra helst viltmarkeringsremsan, som bilprovningen delar ut, där viltet försvunnit in i skogen.
Var noga med att ange var olyckan skett när du ringer 112. Det kan ibland fela på någon kilometer och försvårar letandet.
Och ni som inte drabbats, ta det lugnt förbi olycksplatsen när ni ser skylten Viltolycka.
– Mest otäckt är det när man har hunden lös, säger Asta.
Men det finns också de som tar det lugnt och även stannar och frågar om de kan hjälpa till.
Att ta det lugnt är hjälp nog.