1924 stängdes den och alla bara reste sig och gick hem, lämnade allt som det var. På Smedjans dag är det många som tar chansen att se den gamla industrimiljön och höra Leif Sundeblad berätta dess historia. Men Smedjans dag är så mycket mer än det. Här kan man se hur smederna bodde i smedbostaden Grålus, man kan se hur timret sågades, man kan se hur flottningen gick till. Ett tag var stora delar av skogen runt Hävla borta på grund av behovet av virke och kol. Den tidens miljöförstöring.
För att få kol till smedjan behövdes det också kolare. De levde veckovis ute i skogen vid sina kolmilor. Det gick inte att ladda med matsäck för så lång tid. Då blev kolbullarna räddningen även om det var ensidig kost.
Lennart Köhler har så länge Smedjans dag funnits haft ett gäng omkring sig som lagat och serverat kolbullar. Receptet är enkelt:
– Vetemjöl, salt och vatten, stekt i isterflott. Ibland kunde de få tag på amerikanskt fläsk, berättar han.
I berättarhörnan brukar Per-Olof Karlsson, mer känd som Pelle på Lusudden, hålla till. Nu har hans roll övertagits av Bert Hellman i Skedevi hembygdsförening, men Pelle fanns på plats även i år. Där säljs Pelles böcker, Skedevikrönikan med mera. Men mest populärt är alla foton.
– Folk hittar gamla släktingar eller känner igen miljöer. De samlas och diskuterar, säger Bert Hellman.
Några som tog fasta på smedjedagens helhetskoncept var Maria Kallryd, Conny Stigson, Maud och Lars-Ivar Nilsson.
– Det är främst miljön som är fantastisk. Så stannade vi vid Hävla kvarn också, säger Conny Stigson.