I onsdags kväll samlades 42 folkvalda politiker till fullmäktigemöte i Finspångs kommunalhus. Jag var där. Det borde varit 45 politiker eftersom Finspångs fullmäktige har just 45 platser. Men trots att många ersättare var på plats så förblev tre platser obesatta. Frånfallet beror nog inte på någon akut återväxtkris i partipolitiken. Under de snart 15 år jag har följt fullmäktigepolitiken i Finspång har det skett en gradvis förnyelse av ledamöterna i alla partier. Visst finns det mycket livs- och politikerfarenhet i fullmäktigesalen. Jag bedömer dock att åldersspannet 40-60 är mer välrepresenterat än 60-80. Vilket är bra. Fullmäktige bör domineras av personer mitt i livet och mitt i politiken. Vilket är fallet i Finspång.
Om frånfallet vid fullmäktiges möte på onsdagen alls är en indikation på något så kanske det finns ett samband med en del märkliga påfund som ledamöterna plågas med från högre ort? Tanken är värd att prövas.
Berit Martinsson är ordförande i fullmäktige. Hon har styrt fullmäktiges möten i mer än ett decennium. I onsdags kväll hälsade Berit en gäst från SKL - kommunernas och landstingens/regionernas centralorganisation - välkommen till mötet. Temat för gästens medverkan var "hot och hat mot förtroendevalda". I en dryg timme förelästes det om detta ämne som under senare år har blivit allt mer populärt inom framförallt politikens och journalistikens högre sfärer. "Syns du inte så finns du inte"; så sa man förr. Idag tycks det snarare handla om att du inte finns om du inte blivit hotad eller i vart fall lite hatad.
Ursäkta mig om jag uttrycker mig lite vanvördigt om detta i grunden allvarliga ämne. Både en statsminister och en utrikesminister har mördats i tjänsten på öppen gata i Sverige. Jag vet enskilda och profilerade landstings- och kommunpolitiker som utsatts för mycket obehagliga hot. Säkerhetsfrågor är självklart viktiga. Men den här hot- och hat övningen som Finspångsledamöterna bjöds på i onsdags kväll var i mina ögon något helt annat. De allt glåmigare blickarna hos personerna i salen sände budskap om tankar som "Varför sitter jag här en onsdagskväll och lyssnar på detta som inte har med mig att göra?"
Enligt uppgifterna från SKL var det år 2014 inte mindre än 2300 förtroendevalda personer som vid 15 500 tillfällen anmält att de upplevt hot eller hat. Detta är uppgifter som jag är mycket skeptisk till. Och det inte bara utifrån ett Finspångsperspektiv. Jag har själv en gång i tiden suttit i fullmäktige och varit ordförande i en Fritidsnämnd med flera kontroversiella frågor i portföljen. Jag har under många år följt verksamheten i fullmäktige i Norrköping och tidigare även i Söderköping. Under två mandatperioder tjänstgjorde jag som riksdagsledamot och jag har haft regeringsuppdrag som utredare i frågor om narkotika och hemlöshet. Jag har umgåtts med och samtalat med mängder utav politiskt förtroendevalda människor. Och visst har jag sett hat och hot. Men absolut inte i den omfattningen som SKL gav bilden av i Finspång i onsdags kväll. Och för min egen del - som verkligen inte undvikit frontlinjerna vare sig som politiker eller redaktör - är det så att jag aldrig har blivit utsatt för vare sig hat eller hot.
SKL: s siffror är sannolikt i huvudsak ett uttryck för att andelen extrema och konstiga människor - som kommer från hot- och hatmiljöer på nätet och i slagsmålgrupper - ökar på många håll i lokalpolitiken. När SKL samtidigt lägger ribban så lågt att det är snudd på kriminellt att kalla en politiker för "okunnig och inkompetent" så blåses siffrorna upp än mer.
Den här fixeringen vid hat och hot är inte sund. Politiken och journalistiken bör låta blicken lätta från den egna naveln. Se istället verkligheterna sådana de är i Finspång och på andra platser. Det skulle säkert bidra till mer tända blickar och färre tomma platser på fullmäktigemöten runt om i landet.