Jessica Karlsson går under smeknamnet ”Finspång”. Vilket antyder något om hennes relation till orten där hon föddes för 35 år sedan och där hon bor och lever alltsedan dess.
”Jag älskar Finspång. Jag gillade att växa upp där och jag gillar att min 8-åriga dotter också gillar att växa upp där”, sa Jessica då vi sågs någon vecka före midsommar.
Om rätt ska vara rätt så startade Jessica faktiskt sin livsbana i Sonstorp. De sex första skolåren tillbringade hon i Hällestads skola. När det blev dags att börja högstadiet bar det i väg till Grosvadsskolan inne i Finspångs tätort. Det var skillnad mellan Hällestad och Grosvad.
”I Hällestads skola hade vi gummistövlar på oss om det regnade. Jag fick den hårda vägen lära mig att det hade man inte på Grosvadskolan”, sa Jessica med ett stort leende.
Sedan ett par år tillbaka arbetar Jessica Karlsson som ombudsman på Handelsanställdas förbund. Kontoret är i Linköping. Men det spelar mindre roll. Större delen av arbetstiden tillbringar hon ute i medlemmarnas miljöer; ute på deras arbetsplatser.
”Det där är en kärnvärdering för mig. Jag vill att medlemmarna ska se mig och jag vill träffa medlemmar och förtroendevalda. Alla förhandlingar där det är möjligt ska ske ute på arbetsplatserna”, sa Jessica.
Och det blir nog en hel del resande. När vi ses kommer hon precis infarande från en förhandling i Katrineholm. Hon såg glad och nöjd ut. Jag försökte skoja till det lite och frågade ”När du är så glad betyder det att det sitter en ledsen ICA handlare i Katrineholm just nu?”
Det där gillade hon inte riktigt. Det såg jag på en gång.
”Vi är lösningsfixerade i vårt arbete. Det bästa är alltid om vi i en förhandling kan komma fram till avslut som båda parter kan leva med och där eventuellt missnöje är rättvist fördelat”, sa Jessica med viss skärpa i rösten.
Handels är ett av LO: s största förbund. I förbundet finns ungefär 160 000 medlemmar ute på mängder av olika stora och små butiker, frisör- och skönhetssalonger och i den växande E-handelns lagerlokaler.
”Vi är också ett mycket ungt, kvinnligt och deltidsarbetande förbund. Och vi organiserar människor i vad vi kallar för genomfartsyrken. De flesta stannar inte så länge. Faktum är att vi i stort byter ut alla våra medlemmar under en femårsperiod”, berättade Jessica.
Efter ett kort gästspel på Bergska i Finspång blev det Estetlinjen på De Geer gymnasiet under tre år. Hon tänkte sig att bli bildlärare. Men universitetslivet i Linköping var inget för henne. Efter ett halvår slutade hon.
”Jag hade sommarjobbat på charken på Coop i Viberga. Jag ringde dit och frågade om de hade nåt för mig. Och det hade de. Sen blev det neddragningar och jag fick gå. Men jag blev kvar på timmar ute i butiken. Under en period hade jag tre jobb för att få in en inkomst jag kunde leva på”, berättade Jessica.
Utöver Viberga så hade hon timmar på Coop i Rejmyre och på Saluhallen i Norrköping.
Under hela den här tiden hade hon fackliga uppdrag i Handels. Hon var också ledamot i fullmäktige för S under några år. När hon fick arbete på det nybyggda City Gross i Norrköping avsa hon sig alla fackliga uppdrag för att helt koncentrera sig på det nya jobbet.
”Men då kom butikschefen och frågade om inte jag kunde dra igång en fackklubb. Och det gjorde jag förstås”, sa Jessica.
Det ena gav det andra och Jessica utbildade sig till ombudsman. Hennes dagar består av förhandlingar om sådant som arbetskraftsbrist, MBL och arbetsmiljö.
”Det tråkigaste med jobbet är när jag stöter på arbetsgivare som inte vill förhandla; de vill bara köra igenom sitt. Då känns det hopplöst ibland”.
”Finspång” lär bli kvar i Finspång. I vart under överskådlig tid.
”Stockholm är inte riktigt min grej”, sa Jessica och gick ut mot nästa förhandling.