I tio år har Sören bott i en egen lägenhet i Hällestadgården, med den service ett äldreboende innebär.
– Jag trivs bra här, bättre kan jag inte ha det, säger han.
Trots att han snart har ett helt sekel bakom sig på denna jord hör och ser han förhållandevis bra, men benen krånglar och han använder rullstol och permobil för att ta sig fram.
Att slöjda i trä var något han började med som pensionär och det har han varit i 35 år, så det har blivit en del grejer genom åren.
Han ber mig dra ut några lådor i köket och ta fram ett antal skärbräden. Några smörknivar finns där också.
Vackra alster i bland annat rönn och jakaranda. Men ändå inte helt unika.
Men.
Sedan kommer det och tar aldrig slut.
Ur garderoben kommer det fram en nyckelharpa, som han gjorde för ungefär 20 år sedan.
Sören hade varit på en konsert i Norrköping och blev helt betagen.
– Herregud vilken musik. Nu åker jag hem och gör en nyckelharpa, tänkte jag och köpte ritningar.
En fantastisk skapelse, som han själv tillverkat in i minsta detalj, förutom själva tangenterna (knavrarna) som man köper färdiga.
– Men jag kan inte spela. Jag har försökt att lära mig, men det går inte.
Vi går in i vardagsrummet. Där står tre små barnstolar i trä, Sonstorpsstolen. Två har Sören Andersson gjort, den tredje är originalet, 170 år gammal.
– Den är gjord av min hustru Claras morfars far.
Han hette Anders Persson Hellström (1821–1881) och var mjölnare och byggmästare i Sonstorp.
– Jag har gjort ungefär 200 stolar, som finns spridda över hela Sverige, berättar han.
De är gjorda helt utan spik och skruv, bara lim och träplugg.
Auktionisten Gunnar Johansson döpte stolen till Clara-stolen när han på en PRO-auktion ropade ut en.
Under vårt besök kommer dottern och hennes make från Trosa för att hämta de två stolarna. Med sig har de ett par kassar med föremål.
Nu går vi över från träslöjd till konsthantverk.
Upp kommer några skrin och vackra köksredskap i olika träslag.
Skrinens lock har intarsior, vilket innebär att Sören i lockets trä, och även på sidorna, skurit ut mönster och där gjort infällningar av andra träslag, oerhört smått och detaljerat.
Han visar ett avlångt skrin med en vacker bild av hus och träd.
– Det är en avbild från ett vykort min dotter skickade från Gotland, berättar han.
På ett skrin kan man på sidan se far och mor plocka potatis. På locket står sonen och tittar drömmande ut över havet. På locket till ett runt skrin ligger en kvinna utsträckt.
– Det är tio olika träslag, bland annat syrén, havtorn och svartek, berättar Sören.
Så här skulle vi kunna fortsätta hur länge som helst.
Hur har du lärt dig allt detta?
– Jag är helt självlärd, berättar han, men säger att han nog haft stor nytta av sitt jobb som verktygsmakare på Borggårds bruk.
– Då var det fråga om millimeterprecision.
Men ser man på hans bastanta arbetarhänder förvånas man att de kunnat skapa dessa små, små detaljer.
Mycket av skrinen och de mer avancerade sakerna ligger några år tillbaka i tiden.
– Fingrarna börjar bli stela och krångliga. Nu blir det mest skärbräden och smörknivar säger han.
Men det finns en halvfärdig Klarastol i snickeriet. Det blir nog den sista tror Sören.
Vi åker ner till snickeriet. Där finns alla maskiner han kan behöva. Det är härligt rörigt, precis som det ska vara där kreativiteten flödar.
Sören tycker han är lite för finklädd för fotograferandet, men med slöjförklädet på kan vi ta våra bilder.