Bert är stolt över priserna när Hällestad vann deltidsbrandkårstävlingen i länet 2002, där han själv även prisades som bäste gruppchef.
1985 började Bert Egnell som deltidsbrandman i Hällestad.
– Jag var intresserad av att försöka hjälpa folk. Jag bodde lämpligt till, jobbade på Lantmännen och sålde foder i Hällestad. På den tiden var vi 20 deltidsbrandmän, nu är vi åtta personer.
Bert har mängder av minnen från alla år.
– Ett av mina första larm var en brand i vassen vid sjökanten i Ljusfallshammar. Karl-Gunnar Joge körde stora släckbilen, det gick fort, men så körde han förbi branden, åkte upp i backkrönet och vände. "Varför åkte du inte direkt till branden?", undrade jag. Då sa han att det inte fanns några bromsar på släckbilen.
Bert blev senare gruppchef i Hällestad och lyfter fram kamratskapen, som fanns i den numera nedlagda brandstationen i Hällestad.
– Då kunde vi gå igenom vad som gjorts bra och dåligt och arrangera våra egna övningar. 2002 fick vi vandringspris efter att ha vunnit en tävling, där bästa deltidsbrandkår utsågs i Östergötland och jag fick pris som bäste gruppchef, det är ett jätteroligt minne, säger Bert Egnell.
Brandstationen i Hällestad har lagts ned, men byggnaden där Bert tillbringat massor av tid finns kvar.
Han har även en del jobbiga minnen från olika utryckningar.
– Vid ett av de första jobben som gruppchef var det två vuxna personer som brann inne i ett hus i Grytgöl. Det fanns barn i byggnaden, som klarade sig. Jag glömmer aldrig när jag sprang mot huset och fönsterrutorna small, för det blev sånt övertryck.
Han var ofta rökdykare i unga år och har varit med om flertalet bränder, där personer brunnit inne i hus.
– Jag minns även när ställverket brann på Gränges, det small och kom eldklot i luften. Rippestorpsbranden (2008), där vi höll på med insatser i flera veckor, minns jag också.
Bert har blivit extra berörd när barn varit inblandade.
– Det är jobbigt att åka på larm där barn drabbats. Kommer ihåg när en bil voltade vid Ljusfallshammar och hamnade på gärdet. Flera barn låg vid vägen och blödde, men alla klarade sig den gången.
Det väntar ingen sysslolös tid för Bert, som har en mängd uppdrag inom politiken samt i andra sammanhang.
Under jourveckorna har Bert varit ständigt beredd på att rycka ut.
En del dråpliga händelser har förekommit.
– När det brann på vinden på Fröbergs i Lotorp, råkade vi tappa slangen från fjärde våningen och när vi kom fram till ett larm på bageriet i Sonstorp, märkte vi att kärran med den hjulburna vattenpumpen hade hoppat av på vägen dit.
Vad är det bästa med att vara deltidsbrandman?
– Det är skönt att komma hem när något gått riktigt bra och tänka på att uppgiften löstes på bästa sätt. Jag har aldrig varit en person som går och tänker mycket på jobbiga saker, utan kan släppa det.
Vi berättade nyligen om att kommunens besparingskrav kan innebära att räddningstjänstens Första-insats-personverksamhet tas bort i Hällestad.
– Jag tycker det är bedrövligt. Finspångs kommun har en stor yta att täcka, det behöver finnas räddningsstyrkor på tre ställen. Det är femte gången vi är nedläggningshotade för min del.
Deltidsbrandman Bert Egnell gör sista jourveckan i början av juni.
Varför väljer du att sluta nu?
– Jag fyller 65 år, man får vara kvar om man klarar rullbandstestet, men nu vill jag ha lite frihet. Man har fått planera hela sitt liv efter jourveckorna. Kamratskapet, speciellt när vi hade egen station i Hällestad, kommer jag sakna.
Men det är ingen 65-åring som kommer vara utan sysselsättning.
– Jag är delägare i ett lantbruk, sitter i kommunfullmäktige, regionfullmäktige, trafik- och samhällsnämnden, är ersättare som överförmyndare och i kyrkofullmäktige. Det är spännande uppdrag, jag kommer inte vara sysslolös, konstaterar Bert Egnell.