– Det är lugnt, inga bilar i området. Fem minuters promenad till skogen, här finns lekplats och det är bara tre minuter promenad till vårdcentralen och till spårvagnen. På fem minuter går man till Mirum och på tio minuter till stan. Det finns inget att klaga på, säger han.
I trappuppgången är det också lugnt, även om Narayanan Viswanathan inte känner så många av grannarna.
– De flesta är nyinflyttade, mest från" Middle Eastland". Tre av mina tidigare grannar har dött, en i hjärtinfarkt en i en bilolycka. Nu är det bara en gammal dam som bor ovanpå som bor kvar och som jag umgås med, säger Narayanan Viswanathan.
Damen ovanpå är också den enda med svenskt ursprung.
Narayanan Viswanathan kom till Sverige och Norrköping från Indien efter att ha träffat en tjej för 11 år sedan. De fick barn och han blev kvar även om de inte längre bor tillsammans.
När jag frågar om han inte tycker att det är kallt och blött i Sverige, skrattar han.
– Jag bodde på Himalaya, där kan vädret ändra sig på en halvtimme från fint till blåst och kyla.
Men det tog ett tag för Narayanan Viswanathan att knäcka koden till det svenska samhället. Det var inte förrän han förstod att språket är nyckeln.
– Nu vet jag!
Han läste på SFI och gick en restaurangutbildning, men när han fick jobb på en restaurang på Kolmårdens djurpark hoppade han av utbildningen. Sen blev det fortsatt restaurangjobb på Grand Hotell.
– Där träffade jag en kompis från Sri Lanka, han frågade om jag ville jobba med äldre eftersom jag var så bra med dem. Jag fick prova i två veckor och fick efter det okej att börja jobba, säger 59-åriga Narayanan Viswanathan.
När han cyklade omkull och skadade axeln en vinter och inte kunde jobba började han studera igen. Den här gången omvårdnadsprogrammet på Liljeholmens folkhögskola.
Efter det fick han jobb i Finspångs kommun på Storängsgården och inom hemtjänsten, nu jobbar han på tre olika ställen inom Norrköpings kommun och trivs med jobbet.
Innan han kom till Sverige jobbade han i familjeföretaget som turistguide i Indien och han vill gärna ta med sin son dit och visa honom var pappa kommer ifrån.
– Men först ska jag försöka spara ihop lite pengar.
Livet i Sverige skiljer sig från det i Indien. Där är man oftast trångbodda, nu bor han själv med sonen varannan vecka, i en tvårummare.
– I Indien bor man med hela familjen, barn, föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar. Där behöver man inte heller så mycket saker eller kläder, säger Narayanan Viswanathan.
Här tycker han inte heller att man egentligen behöver så mycket saker.
– Jag har inte tid för mer. Jag jobbar, sover och går i skogen. Det finns mycket mindre tid för folk här att bara sitta ner och prata. Man jobbar så mycket och när man inte jobbar ska man ta hand om hemmet och se till att barnen gör läxor och förbereda för nästa dag, säger han.
Han saknar en träffpunkt i närområdet, som Portalen fast mindre och på fler ställen, där man kan ta en fika, prata och kanske få hjälp med viktiga saker, lära sig svenska språket och få en kontaktman som förklarar att det kan ta lång tid innan man får ett heltidsjobb.
– En träffpunkt över generationsgränserna där barnen och ungdomarna kan vara också istället för att de träffas på Drottninggatan. Det finns bara en fritidsgård i Hageby och där får inte alla plats. En plats för alla vore fint, säger Narayanan Viswanathan.