– Ja, så är det säkert, men är man tågfantast, så är man, ler Wolfgang och visar upp sitt lilla jultåg.
För litet är det verkligen. Så litet att det får plats under glasskivan på soffbordet, tillsammans med ett julaktigt landskap med mycket snö och en julgran.
– Den här minsta modelljärnvägen, med 6,5 mm spårvidd, är ju så lättplacerad och det var därför jag valde det som storlek på ett julinslag, berättar Wolfgang. Och nu har det nog plockats fram i cirka 15 år, så det har blivit något som hör julen till, precis som tomtar och julgran.
Har du någon mer modelljärnväg?
– Ja, jag har faktiskt ytterligare två storlekar. Dels de mest vanligt, det vill säga 16 mm spårvidd, på ett stort bord i källaren, dels en större modell med hela 32 mm spårvidd, som jag bara plockar fram på sommaren ute på altanen.
– Då brukar min frus dotter Dudu och hennes kompisar komma hit och köra tåget på altanen och det tycker jag förstås är kul. Jag har till och med en dröm om ett samarbete med någon skola, om ett projekt med en modelljärnväg, där barnen får bygga banor, skapa landskap och lära sig köra tågen med digital teknik.
Alltså mer som ett ämne i skolan?
– Ja, kanske för elever i årskurs fyra till sex, där de får skapa mycket med händerna och samtidigt lära sig en del om den elektriska tekniken bakom en modelljärnväg.
Hur blev du själv intresserad av modelltåg?
– Jag fick min första modelljärnväg i julklapp som åttaåring hemma i München, där vi också bodde nära en järnväg, med bland annat ånglog. Så jag fick nog det här intresse i ådrorna redan då.
Drömde du aldrig om att bli lokförare då, som många andra barn?
– Jo, absolut. Det var min högsta dröm på den tiden, men sedan kom det till studier och jag fick ett annat arbetsspår i livet.
Vad jobbar du med idag?
– Jag är finansansvarig för Siemens forsknings- och utvecklingsavdelning i Finspång.
Så i det jobbet är det inte så mycket tåg inblandat?
– Nej, men tidigare jobbade jag med försäljning av spårvagnar hos Siemens i Tyskland och då fanns ju i alla fall spår med i bilden!
– Och när det gäller lokförardrömmen har jag inte gett upp den än, avslöjar Wolfgang. Jag är nämligen medlem i Wadstena Fogelsta veteranjärnvägsförening, där vi har ånglok och rälsbussar och min förhoppning är att gå en lokförarutbildning och därmed få möjlighet att även köra fullskaliga lok!
– Tills dess får jag nöja mig med att framföra modelltåg, som är utrustade med såväl ljudsignaler, som ljus och rykande ånga ur skorstenen och det är ju inte så illa det heller!