Sveriges bästa dragkampare vallfärdade i lördags till Grytgöl och Björklidens IP för att göra upp i elitserien i dragkamp. Göran Gustafsson, som är ordförande i Grytgöls IK, berättade att de i år inte ställde upp med något eget lag.
- Förra året hade vi några bönder som tyckte de var stora och starka som ställde upp - de förlorade mot tjejerna. Så i år har vi inget lag, säger Göran Gustafsson och skrattar.
Många klasser
I dragkamp tävlar man i klasserna dam, herr, mix, junior och ungdom. Varje klass består av åtta dragare och har sedan en maxgräns på hur mycket laget tillsammans får väga.
Jan-Erik Alfredsson tävlar för Stenungsunds DK och är en riktig veteran inom dragkampen då han hållit på med sporten i 35 år. Han menar att det tar ungefär tio år att bli bra då man ska vara seg och lära sig att tåla mjölksyra.
- Det gäller att väga så lite som möjligt och dra så mycket som möjligt, säger han.
Stenungsunds herrklass, 720 kilo, kom i helgen på en tredjeplats och Jan-Erik Alfredsson passade efter matchen på att ge banan kritik.
- Den var svår, det var för hårt underlag vilket innebar att det blev svajigt. När det är för hårt blir det nästan som en helt annan sport. Jag tycker generellt att banorna har varit lite sämre de senaste fem åren, säger han.
Alla dragkampare har kängor med stålklack för att få bättre fäste och matcherna kan ta allt ifrån en 30 sekunder till flera minuter. När mjölksyran kommer förlorar man. Tjejerna i klubben Malmö/Mölndal tränar vanligtvis två gånger i veckan och det blir främst styrka och uthållighetsövningar. Erika Saxevall beskriver sporten som både psykisk och fysisk med bra gemenskap.
- Alla måste göra exakt samma sak samtidigt. Det gäller att utnyttja krafterna på rätt sätt, man kan inte ta ut sig på en minut utan man måste spara och tänka strategiskt, säger hon.
Hur ont får man i händerna när inte handskar är tillåtet?
- Ofta får man brännblåsor och så kan man inte jobba på några dagar, men man bygger upp tåliga händer rätt snabbt, säger Erika Saxevall och skrattar.