Ebba Busch Thors kontor ligger i riksdagens östra, gamla del. Väggarna är tjocka och fönstret vetter mot Rosenbad.
– Det är en bra påminnelse om att målet är att ta sig över vattnet och in i Rosenbad, säger hon och tycks vara på strålande humör.
Hon har hunnit med en hel del som 30-åring. För sju år sedan valdes hon till Uppsala kommuns kommunalråd och var då Sveriges yngsta kommunalråd.
– Det var första gången som jag blev vald av folket. Det var människor som jag växte upp med, människor som jag delade stad med. Det kändes stort.
Och för snart två år sedan blev hon enhälligt vald till Kristdemokraternas partiordförande.
– Den här gången blev jag mer rörd. För jag insåg vilket tungt och viktigt arv jag har att förvalta. Jag har aldrig haft planer på att bli partiledare, men många hade hört av sig och det förtroendet gjorde att jag ville kandidera.
Och i veckan blev hon mamma för andra gången. Till en dotter.
Ebba Busch Thor kommer fortfarande vara aktiv i partiet under vår och sommar, men endast på deltid, bland annat i Almedalen. Hon räknar med att vara tillbaka i politiken på heltid efter sommaren. Jakob Forssmed blir ställföreträdande partiledare.
När Ebba var tolv år blev hennes mor sjukskriven för utmattningsdepression i 2,5 år. Men hon lyckades komma tillbaka.
– Det var tungt och mörkt, men också lärorikt. Jag lärde mig av mamma hur viktigt det är att vårda självkänslan. Jag säger till mig själv att jag är värd att tyckas om även om jag inte lyckas med min uppgift, jag är bra ändå. Mitt värde som människa hänger inte på mitt jobb, utan på min blotta existens. Det har gjort mig både tydligare och modigare.
– Jag vill inte att rädsla ska styra mina val, utan möjligheten att lyckas.
Mammans sjukdom innebar också att Ebba, som är storasyster, tidigt fick ta ansvar.
– Jag är en klassisk storasyster! Jag har alltid tyckt om att bestämma och styra upp saker. Jag har en mycket god relation med och är väldigt tacksam för min lillebror.
Samhällsintresset har funnits sedan gymnasietiden i Uppsala, men hon gav sig inte in i politiken förrän under gymnasiets sista termin, 19 år gammal. Skälet: hennes älskade mormor blev dåligt bemött av äldrevården.
– Jag tog oerhört illa vid mig och bestämde mig att engagera mig i det.
Så gjorde hon. Och efter tre givande år som fritidspolitiker i äldreomsorgsnämnden kände hon att hon “kunde göra skillnad” och blev heltidspolitiker – kommunalråd med ansvar för äldrepolitiken.
Men vid sidan om medgång och genomslag för sin politik har hon även hunnit med internpolitiska strider och svidande nederlag. 2012 förlorade hon kampen om posten som vice partiordförande för Kristdemokraterna med blott 17 röster.
– Jag tog det på samma sätt som andra nederlag. Tänkte att jag gjorde mitt bästa och riktade min energi någon annanstans.
Inte ens dalande popularitet i opinionsmätningar tycks rubba hennes grundmurade tillförsikt.
– Det sporrar mig just nu. Ibland behöver man motvind för att kunna få luft under vingarna. Jag har is i magen och tror att väljarna kommer att bli övertygade när de möter våra förslag.