– Det är faktiskt tredje julen nu, som jag bor och firar jul här på Gotland, säger tomten.
Närmare bestämt i en liten glänta mitt i skogen i byn Hejdeby, där den lilla tomtebyn gömmer sig.
– Och det är i stort sett samma tomteby, som den som jag hade i Kolmården, berättar tomten. Från början, när vi hade bestämt att flytta till Gotland, tänkte jag bygga upp en helt ny tomteby här på Gotland.
– Men det visade sig att då blev tomtenissarna ledsna, för de hade vant sig vid att bo i Kolmårdsbyn och därför fick den följa med hit till Gotland, den också.
Precis som i Kolmården, lyser det även på Gotland upphängda lyktor i träden och de lyser stämningsfullt längs stigen fram till tomtebyn.
Hur trivs tomten själv här ute på ön?
– Jo, men det går bättre och bättre, även om jag fortfarande saknar alla barn från bland annat Åby och Norrköping, som varje december kom på besök. Det var drygt 15 000 barn, som jag tog emot i Kolmården på den tiden.
Och hur många kommer idag?
– Här på Gotland är det betydligt mindre barnbesök, jämfört med tiden i Kolmården.
– Ska sanningen fram, blev det till slut nästan för mycket barnbesök i Kolmården, så jag var ganska slut när väl julaftonen kom. Här på Gotland kommer det lagom mycket besökare, vilket gör att jag inte är lika slutkörd på julaftonen...
Någon som definitivt saknar tomten, när han fanns i Kolmården, är busschauffören Anette Aspegren-Güldorff, som kör den så kallade Ekoturen:
– När tomten bodde i Kolmården, körde jag under tio år cirka 30 turer varje december till Kolmårdsbyn och det är verkligen något som jag saknar.
– Dels för att se vilken glädje det var för barnen att själva få träffa tomten uppe i hans by i Kolmården och få höra tomtens pedagogiska och levande berättelse om julen, där barnen alltid satt som tindrande ljus och lyssnade på varje ord han sa.
– Dels var det ju en bra inkomstkälla för Ekoturens buss, som nu hotas av nedläggning.
Varför då?
– Norrköpings kommun sparar ju in på allt de kan numera, så mitt kontrakt med Norrköpings kommun går ut kommande sommar och då kanske den här bussen försvinner.
– Så kanske var det här tredje och sista turen, som jag gjorde med Ekoturen till Kolmårdstomten, som det ser ut just nu, säger Anette Aspegren-Güldorff.
Och hur känns det?
– Sorgligt förstås. För även om jag tycker att det var roligast när tomten fortfarande fanns i Kolmården, så har det känts spännande, om än lite vemodigt och sentimentalt, att även få besöka honom här på Gotland.