Det är ett första hjälpen-kit i form av en affisch och en broschyr som skickats till 2 000 arbetsplatser i landet. I broschyren finns tips om hur man kan hjälpa medmänniskor i sorg – både på arbetsplatser och privat.
Varför gör Svenska kyrkan det här?
– Dels befinner vi oss just i allhelgonatiden där vi går ut och besöker våra käras gravar och tänder ljus. Vi öppnar våra kyrkor, man får komma in och prata, träffa en präst eller en diakon, dricka en kopp kaffe, dela med varandra, tala om sorg – för alla drabbas av sorg förr eller senare. Många har sina egna berättelser, säger Margareta Hagberg, präst i Kolmårdens församling.
– Men jag tror också att vi lever i en kultur där vi har svårt att prata om sorg.
Sorgen är lika naturlig som födelsen, de förutsätter varandra, säger Margareta Hagberg, men i den västerländska kulturen har vi svårt att förhålla oss till döden.
– Och när vi ska närma oss andra människor som har sorg, så blir vi så påminda om vår egen sårbarhet och vår egen död – och blir jätterädda.
– Dessutom tror jag också att vi har svårt att veta hur vi ska möta människor som har sorg, för vi vill inte störa. Vi är rädda för att klampa på och säga fel saker.
– Att säga någonting till en människa handlar också om att man vill trösta, men jag tror inte att sorg kan tröstas bort. Sorgen behövs för läkningen.
– Man säger ofta till någon man möter "jag beklagar sorgen" – men vi brukar tänka så i kyrkan att vi ska inte beklaga sorgen, för sorgen är konsekvensen av att den som man har älskat så mycket är borta, och sorgen behövs för läkningen.
– Själv brukar jag säga: "Jag beklagar förlusten".
– Man ska inte vara rädd för att ta kontakt med människor som har sorg, och man behöver inte tänka att man måste säga en massa kloka saker. Det räcker att man visar att man finns där.
Istället för att säga "ring om du behöver någonting", något som den sörjande ofta inte orkar göra, ska man själv ringa, är ett tips.
– Människor som är i sorg glömmer att äta och dricka. Åk hem till din arbetskamrat, ta med mat, en kaffekorg.
Man kan också skicka ett kort, ett sms, eller ett hjärta och en kram på Facebook.
Margareta Hagberg berättar att många vittnar om att det är nästan värst efter begravningen, då telefonen tystnar.
– Tomheten kan vara jättestor.
Var inte rädd för att störa – det är bättre att höra av sig än att inte göra det, menar Margareta Hagberg.