Ulf Rosén lämnade Rejmyre när han var 19 år. Fyrtio år senare återvände han. När han åkte mot Stockholm och Småland ägde hans pappa Lennart Rosén Reijmyre Glasbruk. När Ulf kom tillbaka till Rejmyre 2015 så var det han själv – tillsammans med två andra aktörer – som ägde glasbruket; Reijmyre Glasbruk 1810 AB.
”Det var härligt att komma tillbaks. När jag mötte folk på samhället så sa de ”Tjena Uffe” som om vi setts i går och inte för fyrtio år sedan”, berättade Ulf vid lunchbordet på Rejmyres magnifika gästgiveri där vi sågs för ett samtal om livet och tingen.
Trettio av de fyrtio åren i ”exil” från Rejmyre har Ulf och hans familj tillbringat i Småland. Närmare bestämt i Lindshammar och Klavreström.
”Jag gick fyraårigt tekniskt gymnasium på Bergska skolan i Finspång och Ebersteinska i Norrköping. Sedan bar det iväg till Stockholm för arbete av olika slag och jag utbildade mig även till marknadsekonom på IHM Business School”, sa Ulf.
Han ville gärna starta ett eget företag och höll ögonen öppna för lämpliga objekt inom energisektorn. Men marknaden var trög och osäker. Så det blev inget energibolag för Ulf Rosén. Hans företagarbana skulle istället komma att bli ännu ett slags bevis på att – som man säger – äpplet sällan faller särskilt långt från päronträdet. Ulf gick i pappa Lennarts fotspår. 1984 gick småländska Lindshammars glasbruk i konkurs.
”1985 köpte vi Lindshammar; bland annat med hjälp av de vinster jag gjort på bostadsaffärer i Stockholm. Där blev jag kvar i mer än 20 år som ägare, delägare och mot slutet som anställd vd i bolaget. 2008 lade ägarna ner produktionen i Lindshammar. Jag och min hustru Anna startade då Klafreström Kristall AB i Klavreström. Några år senare sålde vi bolaget till norska Magnor Glassverk och jag utsågs till vd för Magnor Sverige. Och 2015 kom vi tillbaka hit med Magnor Glassverk och Lars Arnfinn Röste som delägare”, summerade Ulf Rosén vad som varit mellan då och nu.
Glasbruksbranschen är inte stor i Sverige. Utöver några små en- och tvåmannahyttor finns det fem aktiva glasbruk kvar. Fyra i Småland och så östgötska Reijmyre. Alla känner alla. Men alla gör inte likadant. Reijmyre sticker ut genom att bara sälja egna produkter.
”Det har varit många tuffa år. Men kanske ser vi en liten ljusning nu; vi kan i vart fall märka en ökad efterfrågan på riktigt munblåst glas”, sa Ulf när vi efter lunchen vandrade runt i hyttan, på museet och i glasbutiken.
Reijmyre säljer idag för ungefär 14 miljoner kronor om året, ungefär en fjärdedel av intäkterna kommer från den egna butiken.
”Vi kan växa mycket utan att dra på oss särskilt mycket ökade kostnader. Mitt mål är att vi ska bli dubbelt så stora; det vore idealt”, sa Rosén
Glasbrukets ekonomi påverkas också av hur två ”surdegar” slutligt kommer att lösas upp. Dels finns ännu ingen uppgörelse med hyresvärden Finspångs kommun om hyrorna för glasbrukets lokaler.
”Det kommunala bostadsbolaget Vallonbygdens förre vd Björn Andersson tog fram ett förslag som vi ställde oss bakom till hundra procent. Men sedan tog det visst stopp i politiken; vi har inte hört något mer”, berättade Ulf Rosén.
Det andra orosmolnet handlar om saneringen av området bakom glasbruket. Det har använts som ”soptipp” i över hundra år.
”Att sanera området kostar kanske 50 miljoner kronor eller mer. Om Länsstyrelsen beslutar att vi – ett nystartat bolag - ska finansiera saneringen så är det ju god natt”, konstaterade Rosén sakligt.
Vi får väl hoppas att kommunen och Länsstyrelsen fattar kloka och näringslivsrealistiska beslut. Rejmyre behöver sina entreprenörer.