Bild från förr
"Ett evigt slamrande och mycket dammigt!"
Så beskriver gamla arbeterskor sitt jobb i Norrköpings textilfabriker förr i tiden.
Något som man nog kan föreställa sig, om man tittar på det här vykortet från 1906, som vi fått låna av Norrköpings stadsarkiv och det andra i miniserien om Norrköpings Bomullsfabrik Tuppen.
I ett bomullsväveri i slutet på 1800-talet arbetade de anställda i ett evigt buller och många fick sin hörsel förstörd.
Men det var dammet som var besvärligast. Det förstörde lungorna.
Detta kan man läsa på Arbetets museums hemsida, från en kvinna som var med på den här tiden:
"Det bullrade så man blev precis döv, man hörde ingenting. När man kom ut från fabriken skrek man lika högt när man skulle prata med någon, som inne i fabriken.”
”Vi som arbetade skift hade ingen lunch, för vi slutade vid middagen eller så började vi då. Fast vi hade tolv minuters frukostrast. Då hade vi matsäck med oss, som vi åt bredvid maskinerna. Det fanns inte något särskilt matrum, utan man tog en tomlåda och vände upp och ner på och satte sig och åt sin frukost.”
”Egentligen fick vi inte sitta under arbetstid. Man skulle stå vid sin maskin och man fick inte lämna sin maskin förrän arbetsdagen var slut.”
Vi hittar också en förklaring till att Norrköping kallades för "Surbullestan":
I taken fanns också sprinklersystem som släppte ner fukt med jämna mellanrum, för att trådarna i väven skulle hålla bättre. Fukten landade inte bara på väven och maskinerna utan också på textilarbetarna, som luktade surt i sina arbetskläder. De kallades därför för surbullarna.