Arne Hultqvist från Vånga Hembygdsföreningen anslöt och berättade historien om forna tiders kalkbrytning och även om avrättningarna på Galgbacken.
– Kalkbrytningen pågick här i skogen under många år. Och hit ska man helst gå på sommaren när blommorna är i farten, för det finns väldigt många arter som trivs i den här kalkrika marken, troligen omkring 1 500 olika arter.
Just vid den här utflykten i området "Glankalken" fanns det inte så många arter kvar, men man hittade i alla fall två, i form av murruta och svartbräken.
På flera ställen kan man fortfarande se spår av kalkbrytningen i form av dagbrott och grottor.
Arne Hultqvist berättade att innan järnvägen byggdes i slutet av 1800-talet, transporterades kalkstenen med linbana till Glan och vidare med båt till Finspång.
– I Finspång fanns det en kalkugn vid Kalkugnsvägen i centrala Finspång. Via upphettning i den kunde man producera kalk, som sedan transporterades till industrin i Finspång.
När sen järnvägen byggdes 1882 – 1885, på initiativ av brukspatronen Carl Ekman från Finspång, kunde transporterna ske med tåg.
Under vandringen besöktes också Sätragruvorna. Dock utan att någon fick gå in i själva dagbrottet, eftersom det upptäckts sprickor i berget och därmed finns det rasrisk.
Även rester av betongkonstruktioner från ett så kallat anrikningsverk, finns kvar inne i skogen.
– Det var AB Kis som startade gruvdrift här 1917, för att bryta svavelkis till pappersindustrin i Skärblacka, berättade Arne Hultqvist. Men satsningen höll bara till 1919, då företaget gick i konkurs.
Något år senare, gjordes ett nytt försök med brytning i gruvan. Den här gången var planen att man skulle tillverka rödfärg. Men 1922, för exakt 100 år sedan, var inte heller det lönsamt.
Sedan dess har de här stora betongfundamenten stått kvar här i skogen.
Angående Galgbacken, som passerades under vandringen, berättade Arne Hultqvist följande:
– Galgbacken var förr i tiden avrättningsplats för Finspångs härad, som omfattade Skedevi, Regna, Risinge och Vånga socknar.
– Under 1600- och 1700-talet var det en skräckens plats vid Rökstorps Mo och numera står där en informationstavla, som berättar om dessa hemskheter, sa Arne Hultqvist. En informationstavla som underföreningen "Gubbdagis" hos Vånga Hembygdsförening tillverkat.