Missa inte den här!

Bluebird av Simon Stephens
Regi: Tereza Andersson
Scenografi: Magnus Möllerstedt
Musik: Dan Andersson
I rollerna: Tobias Almborg, Denny Lekström, Christian Zell, Ann-Sofie Andersson Kern, Richard Carlsohn, Patrik Voight, Marika Strand, Eva Azcárate
Stora scenen, Östgötateatern

Foto: Anders Kratz/Östgötateatern

Foto: Anders Kratz/Östgötateatern

Foto:

FOLKBLADET TEATER2013-11-25 08:10

Teater och film samtidigt, en stilla scen med de två, någon gång tre, aktörerna samtidigt på förstorad ruffig vägg, en förstärkt närvaro. Upptakten för tanken till tv-serien Bron, här Londons skyline, vi åker med, i nattens ljusdunkel.

Längre avsnitt och möten varvade med några riktigt korta, som rytmiska pulser, som musik. Men framför allt handlar Bluebird om människor, alla de som lever i sin historia, alla i olika grader av upplösning. Någon nära sammanbrottet, några trevar vidare i det som kan drabba oss, mer eller mindre omöjliga händelser att leva vidare med.

Under särskilda omständigheter, som här, under en tur med en lyssnande taxichaufför, kan man berätta. Som under en tågresa, en öppenhet som uppstår just för att man vet att man inte kommer att träffas igen. Ändå kan sådana möten ge minnen och kanske insikter som håller att ta in i sitt eget livs historia. Det finns lite tröst i det. Och här är det på riktigt.

Det ska sägas att det gräts i salongen. Det ska sägas att någon utbrast ” vilka fantastiska skådespelare vi har!”

Det är bra att det sägs för om man nämner den oförliknelige Richard Carlsohn utan att nämna nyanserna hos Christian Zell, om man talar om kraften hos den pundige Denny Lekström utan att nämna den slitne dörrvakten Patrik Voight eller Ann-Sofie Andersson Kern eller den nerviga läraren Eva Azcárate – det är omöjligt. Det är som att känna igen folk på gatan, i en kö, i parken. Tobias Almborg är taxichauffören och han är alldeles alldeles rätt. En gång, i ett tidigare liv, var han författare. Marika Strand, också så vardagligt nära och självklar, det är hans kvinna, andra akten/delen är deras, Jimmys och Clares, och allt blir förklarat. Trasigheten, längtan, det outhärdliga i deras gemenskap, men här uppstår glimtar av försoning.

Trots en del väldigt svåra berättelser och livstrauman med svår, ibland bara anad smärta, finns ljuspunkter, till och med skratt. Också sådana möjligheter sparsamt utplacerade i kännbar rytm. Tereza Andersson är den taktkänsliga regissören som lyckas få ihop denna historia, tillfälligtvis placerad i London, till en nästan andlös enhet. Tyvärr kan inte berättas mer om historien, det skulle förstöra upplevelsen som har överraskningsmoment. Se själva, missa inte detta!

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om