Conny Dahl är biträdande operativ chef vid polismyndigheten i Östergötland. Häromdagen intervjuades Dahl i NT och Corren. "Att säga att vi inte har problem med de här grupperingarna vore att inte tala sanning", sa Conny Dahl.
"De här grupperingarna" är en omskrivning för de mer eller mindre organiserade gangstergäng som Östgötatidningarna Corren och NT förtjänstfullt granskar och kartlägger i en serie reportage.
Tidningarna redogör detaljrikt för de olika våldsutbrott som de här gängen orsakat i Norrköping och Linköping. Amatörism och sjaskigt småkorkade upplägg och beteenden kännetecknar det mesta som förekommit. I jämförelse med mer "yrkesskicklig" organiserad kriminalitet - till exempel "jugoslavmaffian" som kvällstidningstermen lyder - så förefaller hissen ha stannat flera våningar från toppvåningen hos många av de gängmedlemmar som virvlar förbi i NT:s och Correns spalter.
Jag tänker bland annat på den omtalade skjutningen på restaurang Deli i Norrköping sommaren 2011. Där sprang ett stort antal gängmedlemmar runt som yra höns och gjorde sig anhållningsbara för polisen. I slutet av oktober samma år åtalades sju av dem vilket Folkbladet rapporterade om samma dag.
När domen väl kom strax före jul 2011 så blev det några månaders fängelse för sådant som rattfylleri och olaga vapeninnehav för somliga. Som Folkbladet berättade 21 december 2011 så friades emellertid samtliga åtalade i huvudåtalet för mordförsök.
Det gick som det gick eftersom alla skyllde på varandra, de flesta ljög mer ogenerat än vad en häst travar och eftersom inget av det femtiotal vittnen som hördes i rättegången inte längre hade några "klara minnesbilder" av vad som hänt.
På Folkbladets ledarsida 22 december konstaterade jag att "Rättsstaten behöver vässa sig. Grov våldsbrottslighet som genomförts med ett femtiotal vittnen närvarande ska helt enkelt leda till fällande domar."
Domen var ett misslyckande för åklagarna. Självklart var det så. Men de verkliga förlorarna är lika självklart de här unga männen. Många av dem är själva offer i en eller flera betydelser. De allra flesta av dem kan se fram mot tämligen korta liv kantade av häkten, fängelser, rädsla, våld, ohälsa, otrygga relationer, okunskap och droger.
Någonstans på vägen mot vuxenlivet passerar de här unga männen gränser där förtryckarrollen överflyglar offerrollen i livets teater. Och då åker de in. I långa loppet "vinner" alltid polisen. Även om alla förlorar.
Vad kan då göras?
När det gått tillräckligt långt handlar det om att låsa in de värsta och farligaste så länge som det bara går. I den andra änden skulle det göra nytta om staten eller ett proffsigt företag startade superskolor i de värst utsatta stadsdelarna där nyrekryteringen oavbrutet pågår. I mitten skulle kvartskriminella krogar, byggare och hyresvärdar kunna plockas av banan mer effektivt än idag. Dessa och andra insatser kan förbättra läget.
Men på sista raden lär Conny Dahl och vi andra att under överskådlig tid få leva med "de här grupperingarna" .