25 maj är det dags för val till EU-parlamentet. 751 ledamöter från 28 länder ska utses; därav 20 stycken från Sverige. Lite under radarn har EU:s parlament steg för steg utvecklats till en allt viktigare politisk maktfaktor. Det vill till att välja ledamöter med gott omdöme, personliga kompetenser och självständig hållning.
EU har stor direkt och indirekt påverkan på de flesta politiska beslut som fattas i Sverige. Sedan förra valet 2009 har parlamentet stärkt sin position visavi såväl medlemsländernas regeringar som EU-kommissionen.
Inga förändringar av den inre marknadens spelregler eller vad gäller skyddet av gemensamma medborgerliga rättigheter kan genomföras utan att EU-parlamentet ger sin välsignelse. En dominerande tolkning av de nya maktförhållanden som nu råder inom EU är dessutom att nästa ordförande i EU-kommissionen i praktiken kommer att utses av den partigrupp som blir störst i det nya parlamentet.
Det finns därför all anledning för oss väljare att göra noggranna överväganden innan vi sätter vårt kryss för någon av kandidaterna.
Vi som har några år på nacken har genomlevt EU-valrörelser där partiernas kampanjer har handlat om sedvanliga och igenkännbara stridslinjer i inrikespolitiken. Väldigt lite tid har ägnats åt de frågor som verkligen står på spel i Europapolitiken. I år är det bara några månader mellan EU-val och riksdagsval. Risken är därför extra stor för att de politiska partierna främst använder EU-valet i maj som ett träningsläger inför höstens riksdagsval.
Med tanke på parlamentets utvidgade makt och inflytande och med insikt om de avgörande frågor som står på spel för Europa under de kommande åren vore det en särskilt sannskyldig olycka om EU-valrörelsen endast blir en förövning inför kampen om regeringsmakten i Sverige.
Opinionsundersökningar inför valet till EU är mer osäkra än nationella mätningar. Knappt hälften av väljarna bryr sig om att rösta. De undersökningar som finns talar dock ganska samfällt för att de stora och etablerade partigrupperna kommer att förlora ett stort antal mandat. Oron för att extrema partier på höger- och vänsterkanten ska stärka sina positioner är utbredd och välgrundad. Rasistiska och/eller nationalistiska partier som helst vill lämna EU bedöms också kunna knipa ett ökat antal mandat.
I Sverige och i ett antal andra länder är det framförallt Socialdemokraterna och Moderaterna som har mycket svårt att mobilisera sina väljare i EU-valen. Partierna har ett stort eget ansvar för detta. Kandidaterna som toppar listorna i EU-valet är kompetenta på många sätt. Men det som förenar dem är känslan av att de bedöms ha "gjort sitt" på hemmaplan.
Gunnar Hökmark (M) har skaffat sig stort inflytande i Europa. Men det är ju inget att hymla om att han liksom "deporterades" till Bryssel när de nya Moderaterna bröt fram. Marita Ulvskog (S) är en erfaren politiker. Det går dock inte att blunda för att hon röstat nej till EU de gånger hon och vi andra har haft chansen. Signalvärdet är att det inte är så viktigt med EU.
Den signalen är helt fel.