Vissa strukturer är så pass uthålliga och sega att de utvecklas till institutioner. Symbiosen mellan LO och Socialdemokraterna är en sådan institution i svensk inrikespolitik. Lika institutionaliserat är borgerliga politikers och ledarsidors gnöl över att det är som det är.
Samarbetet mellan S och LO går tillbaka till förrförra seklet då de nymornade fackföreningarna för arbetare bestämde sig för att starta ett parti. Sekler har kommit och gått men banden mellan facken och deras parti har bestått.
Det är idag betydligt lättare att hitta en vd i ett börsbolag som är socialdemokrat än vad det är att hitta en ordförande i ett LO-fack som inte är socialdemokrat. Att vara socialdemokrat är kort sagt det kriterium som står överst på kravlistan då nya LO-toppar ska utses.
Fackförbunden i LO är precis som alla andra föreningar och organisationer fria att stödja vad och vem de vill. Så länge medlemmarna tycker att det är okej att ge pengar och ombudsmannaarbetstimmar till Socialdemokraterna så kommer institutionen LO+S att knalla på.
Häromdagen hade LO valupptakt. Facken ska kampanja för ett antal sakfrågor. Tidningen Kommunalarbetaren har jämfört LO:s krav med de nuvarande riksdagspartiernas ståndpunkter. Enligt Kommunals tidning så är Vänsterpartiet och LO överens om 12 av 13 punkter. Socialdemokraterna anmäler avvikande uppfattning i några få frågor. Miljöpartiet är med på nästan allt. Sverigedemokraterna säger ja till 3 av LO:s förslag. Allianspartierna säger nej till nästan allt.
Av denna lista skulle man kunna tro att LO:s ledare är angelägna om att få med Vänsterpartiet upp på en eventuell socialdemokratisk regeringsvagn. Ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson vill dock gärna rida spärr mot sådana tolkningar av fackets ambitioner.
I en intervju med Kommunalarbetaren säger Thorwaldsson att han för sin del håller öppet för att S samarbetar över blockgränserna om Stefan Löfven blir regeringsbildare. Han har lärt sig av läxan från förra mandatperioden då LO tvingade dåvarande partiledaren Mona Sahlin att ta med V i en koalition.
– Det var inte lyckosamt för Socialdemokraterna när LO sa exakt hur ett regeringsalternativ skulle se ut, säger Thorwaldsson.
Det har han rätt i.
För S del är samverkan med LO sannolikt mycket nyttig och ändamålsenlig. Erfarenheter från bland annat Danmark där LO för ett antal år sedan ställde sig vid sidan av partipolitiken visar att S försvagades betydligt utan det fackliga stödet.
Huruvida den gemensamma navelsträngen med S också är bra för LO tål däremot att diskuteras lite mer ordentligt. De senaste 8 åren visar att LO tappar avsevärt i inflytande och betydelse när Socialdemokraterna är i opposition. En LO-ordförande som sitter i högsta ledningen för S har svårt att vare sig sätta verkligt tryck på och/eller att komma på bra samtalsfot med en moderatledd regering.
Men som sagt. Institutioner rubbas inte så lätt. Ofta finns de därför att de har funnits. Höstens val lär visa om det ännu finns någon verklig och mobiliserande kraft kvar i samarbetet.