Det råder ingen tvekan om att de bilder och rapporter som kablades ut från Turkiet under helgen var omskakande. Stridsvagnar på broarna över Bosporen, beskjutning av parlamentsbyggnaden och upplopp längs gatorna är som ekon av en mörkare tid i Europas historia.
Militärkupper mot valda regeringar kan aldrig vara acceptabla. Därför var det goda nyheter att själva kuppen misslyckades, och inte ledde till några långvariga, direkta stridigheter – och därför har den turkiska regeringen faktiskt rätt att reagera på det inträffade; det är den tvungen till, om den vill återställa ordningen och förtroendet för statsmaktens integritet.
Med det sagt är den utveckling vi har sett de senaste dagarna minst lika oroväckande som militärkuppen i sig. Landets president Recep Tayyip Erdogan har utlyst undantagstillstånd. Medier har tystats på löpande band. Oppositionella har arresterats och sparkats från sina jobb i tiotusental.
För varje dag som går blir det allt klarare att Erdogan har tagit det misslyckade kuppförsöket som förevändning eller som en sorts carte blanche för att fullborda den helomvändning som redan varit på väg i flera år; den från ett öppet, framstegsinriktat samhälle till en sluten och auktoritär stat.
Det hela har naturligtvis inte skett utan protester från omvärlden. Utrikesministrar från hela västvärlden har uttryckt sin djupa oro, och manat till besinning. Det är helt rätt – men frågan är om det verkligen räcker att stanna vid ord.
En stor del av Turkiets betydelse för EU och USA hänger på att landet varit en pålitlig allierad i en orolig del av världen. I ljuset av det har man kunnat – eller varit tvungen att – se genom fingrarna på en hel del av den turkiska statens förehavanden.
Relationen med Turkiet har varit värdefull för EU, och en gång i tiden fanns hopp om att landet faktiskt skulle kunna bli en medlem i unionen. De dagarna verkar långt borta nu. Är Turkiet verkligen en stabil partner i en orolig region, eller en instabil och auktoritär stat som delar landgräns med Europa? Det är Turkiet som möter frågan – men det är Europa som måste ge ett svar.