Tänk dig att du är en tiggare. Försök förstå hur mycket stolthet och värdighet du har tvingats svälja innan du tar ditt barn i handen och knackar på främmande människors dörrar för att be om pengar. Eller som Folkbladets Finspångreporter Carolina Nilsson skildrar i dagens tidning; innan du går in på en lunchrestaurang och ber att få matresterna på gästernas tallrikar.
Det går inte att riktigt föreställa sig hur det känns. I vart fall kan inte jag på ett trovärdigt se mig själv i en sådan situation. Jag kan handen på hjärtat inte komma ihåg att jag någon gång varit utsvulten eller ens riktigt hungrig.
Intellektuellt inser jag förstås att jag om livet och tillvaron ändrades drastiskt och om den materiella tryggheten snabbt försvann i ett krig eller i en miljökatastrof så skulle jag raskt kunna tvingas anpassa mig till en helt ny livssituation där jag var utan allt.
Men intellektuella processer är något helt annorlunda än känslomässiga resor. Det är svårt att komma mycket lägre i den sociala näringskedjan än att vara tiggare. Att sitta där på gatan med en utsträckt pappersmugg och försöka väcka medlidande hos mer framgångsrika individer; det måste kort sagt vara hemskare än hemskt.
Jag funderar ofta på hur livet har varit tidigare för de tiggare jag ser och möter på stan. Vad gjorde de innan de började tigga? Kan de se någon väg ut ur tiggeriet; eller är det bara att orka till nästa dag som gäller? Kanske är det så att många av tiggarna trots allt har kvar förmågan att skilja på "yrkesliv" och privatliv? Att de efter långa arbetsdagar i regn och blåst ändå känner sitt människovärde och kan koppla av med vänner, familjen och kollegor? Jag hoppas att det är så. Men jag har ingen aning.
Vad tiggeriet gör med tiggarna; det är den mest brännande frågan. Men det finns också skäl att fundera på vad tiggarna gör med oss andra? Hur tänker vi; vad känner vi?
I det offentliga samtalet har flera nivåer redan passerats. De flesta rationella och svenskmodellorienterade förklaringar och lösningsförslag har hunnit framföras på DN Debatt:
1.Tiggarna är marionetter i utländska kriminella nätverks gatuteatrar.
2. Tiggarna fortsätter tigga eftersom de får pengar. Det borde därför vara kriminellt att ge pengar till tiggare.
3. Tiggarna tigger eftersom deras hemland - oftast Rumänien - inte tar sitt ansvar. Rumänien borde åläggas att ta hand om sina medborgare.
Utanför DN Debatt vädras mer frekvent diverse rasistiska svinaktigheter. Tämligen misslyckade och bittra män som vid tangentbordet tillfredsställs över att det finns utländskt folk som de kan inbilla sig är sämre än vad de själva är.
Låt oss ha överseende med oss själva. Vi är inte vana med tiggare. Så länge vi upprörs, så länge människor ringer till Folkbladet och till polisen när tiggare med barn ringer på dörren eller vill skrapa matresterna av vår lunchtallrik; så länge finns det hopp.
Tiggeri är värsta sortens låglönejobb. Det är rätt att protestera mot sådant. Men tiggaren är en människa. Glöm inte det. Det kunde varit du som satt och skramlade med en pappersmugg utanför Systemet.