Av de tio människorättsaktivister som fänglsades i Istanbul den femte juli hålls – efter beslut från EN turkisk åklagare – sex fortfarande fängslade. En av dem är svensk medborgare, och det svenska utrikesdepartementet följer enligt uppgift ärendet på nära håll.
Det brott de anklagas för är bistånd till och samröre med terroristorganisationer – och det är inte bara en grym ironi att Turkiet anklagar just människorättsaktivister, engagerade i Amnesty International, för att stödja terrorism. Det är också ett i det närmaste övertydligt exempel på hur den turkiska regeringen under det senaste åren har fört landet åt ett auktoritärt håll.
Det misslyckade kuppförsöket i juli förra året har fungerat som ett svepskäl för regeringen Erdogans maktambitioner, och gett dem möjligheten att inte bara driva igenom omröstningen om en ny grundlag, utan också sparka mängder av oliktänkande statsanställda och fängsla journalister; de är, heter det, hot mot statens stabilitet och säkerhet.
Det är bara i en atmosfär av rädsla som den typen av mönster kan uppstå. Så blir skräcken för terrorismen ett verktyg i cyniska maktspelares händer, och en förevändning för att införa långt mer långtgående inskränkningar av den personliga friheten än någon främmande makt skulle kunna göra.
Det är också talande att Turkiet inte drar sig för att fängsla utländska, i det här fallet en svensk och en tysk, medborgare. Det är någonting en stat med ett internationellt anseende att försvara skulle dra sig för att göra – men som här är ett ytterligare ett exempel både på att Turkiet känner sig tvunget att statuera ett exempel mot vad de ser som utländsk inblandning i sina inre angelägenheter, och på att landet i allt högre grad ser allt och alla som kommer utifrån som fiender.
För ett land som för inte särskilt längesedan var på väg in i EU är detta en sorglig utveckling. Därför är det viktigare än någonsin att de europeiska länderna visar att de har en ryggrad, och inte ger vika för provokationerna från regeringen Erdogan.