På tillbakablickande seminarier brukar ofta den statliga centralmaktens långa historia i Sverige användas som en av de mest betydelsefulla förklaringarna till våra framgångar som export-välfärds- och välståndsnation. Det etablerades tidigt ett statligt "vi" som vi anpassade oss till.
Gustav Vasa slog på 1500-talet ihop Sverige till en nationalstat. En bit in på 1600-talet bildades länsstyrelserna för att ta tillvara dåtidens riksintressen av lag, ordning och skatteindrivning. Länsstyrelserna skulle även "söka undersåtarnas bästa" som det hette på den tiden.
I dagens politiska debatt är staten märkligt frånvarande. I skuggan av Pisa är det förvisso fler än Folkpartiet och Vänsterpartiet som börjar luta åt att staten borde ta ett större ansvar för skolan. I spåren av händelserna på Krimhalvön är det också så att politikerna flockas runt de mikrofoner där det kan mer än antydas att staten borde satsa mer på det militära försvaret. Och visst har statsindividualismen ploppat upp som ett intressant debattspår hos de nya Moderaterna.
Värt att nämna är väl också den federalliberala ådran hos det borttynande (?) Centerpartiet som kännetecknas av motstånd mot statliga pekpinnar i stort och smått.
Mycket av detta är dock mest skrifter i sanden. Staten plockas upp som en kanin ur hatten vid lämpliga tillfällen. Någon självgående och mer principiell politisk diskussion om statens rikslikande roll i samhället är svår att få syn på.
Staten förefaller att ha abdikerat inför EU och inför kommunerna.
"Hela Sverige ska leva" lyder en käck paroll som ofta trumpetas ut från statliga bastioner. Men vad gör staten i praktiken för att öka livskraften ute i Sveriges alla ängder och lundar? Många av Sveriges kommuner är mycket små. De har betydande ekonomiska problem, besväras av en åldersfördelning som inte gör någon arbetslinjeman munter och de har växande kompetensproblem såväl på politikersidan som i tjänstemannaleden.
Jag är övertygad om att dessa små kommuner brinner av iver att "söka sina undersåtars bästa". Men förutsättningarna för att bedriva konkurrenskraftig utbildning och omsorg försämras stadigt. På 1950- och 70-talen genomfördes stora kommunsammanslagningar där staten tog sitt ansvar som rikslikare. Sedan dess har inte mycket hänt. Staten tycks vara obekväm med att vara just stat. Initiativ till sammanslagningar av kommuner - som de flesta inser är nödvändiga - förväntas numera komma underifrån. Det är kanske en vacker tanke. Men faktiskt inte mer än just det.
Nationalstaten Sverige håller sig med ett antal lagar som till exempel slår fast att rätten till sjukvård efter behov ska vara likvärdig överallt i Sverige. Ansvaret för likvärdigheten har delegerats till regioner och landsting som endast har rättslig auktoritet inom sina geografiska gränser. Vilket innebär att stundom livsavgörande likvärdighet tolkas på ett 20-tal olika sätt i Sverige.
Staten behöver rycka upp sig.