Det klagas på Socialdemokraterna från vänster. Det är inget nytt. Den grupp som 1917 bröt sig ut, alternativet kickades ut från S har i släktled efter släktled klagat på sossarna för att de är som de är. Det är som om de mer vänstra falangerna har förträngt vilka det var som lämnade och vilka det var som stannade kvar som just socialdemokrater.
Bilden av att Socialdemokraterna av taktiska skäl inte är som de borde - det vill säga mer vänster och mer lika de som lämnade för snart 100 år sedan - har satt sig märkvärdigt hårt. Här har S under decenniernas gång skapat värsta välfärdsstaten, byggt upp en av världens mest avancerade fördelningspolitiska modeller, starkt bidragit till industrins framgångar och varit pådrivande för Sveriges roll som en fredlig och solidarisk världsaktör.
Här har partiet en ledning som efter den närtidshistoriska hotande systemkollapsen har rätat upp rörelsen igen och som går till val på ett otroligt uppfordrande projekt om att Sverige ska ha lägst arbetslöshet i EU inom några år. Ändå duger det liksom inte.
Nog för att jag ibland suckar och stönar över socialdemokraternas göranden och låtanden; det ska gudarna veta. Men jag har aldrig drabbats av sådan hybris att jag begär att partiet ska tycka och tänka precis som vad jag gör för att gå an.
Målet nu är självklart inställt på chansen att bilda regering efter nästa val. Det är nämligen det som politik handlar om. Opposition ger möjlighet till ve och klagan och till futuristiska trumpetstötar. Men inte till så mycket mer. Ska S få möjlighet att testa verklighetsförankringen i sitt stora projekt för arbete så krävs först och främst en valframgång i höst. Annars blir det inget.
Karin Pettersson är politisk chef på Aftonbladets socialdemokratiska ledarsida. I tisdags levererade Pettersson en riktig bredsida mot partiets ledning och (brist på) politik.
Hennes tyngsta kritik är att hon dels tycker sig se att S lägger allt för mycket energi på ordning och reda i ekonomin och dels inte tycker sig se någon socialdemokratisk ambition att "förändra Sverige". Pettersson målar upp en bild av ett Sverige där det finns en "längtan efter mer politik, efter gemensamma lösningar. Väljarna vill ha reformer hellre än skattesänkningar. Motståndet mot vinster i välfärden är massivt."
Det är säkert en rimlig beskrivning av stämningsläget på Aftonbladets ledarredaktion. Ute i de mer profana verkligheterna är läget dock mer bökigt och sammansatt. Att se och förhålla sig till just detta - den bökiga verkligheten - är vad jag främst förknippar med socialdemokratins historiska framgångar.
Det finns ingenting som indikerar att det ute i alla dessa verkligheter finns ett enormt sug efter politiskt styrda och genomgripande förändringar av Sverige. Mycket behöver rättas till, korrigeras och förbättras. Så är det. De partier - främst V och SD - som signalerar drastiska förändringar går förvisso bra i delar av opinionen. Men väldigt få torde förknippa dessa partier med en trygg, kompetent och stabil regering som tar hand om det allmänna på ett omtänksamt och modernt sätt.
Vilket trots allt är vad allt handlar om. Det visste S redan 1917.