Reidar Svedahl har nyligen "kommit ut" som folkpartist och kandiderar till fullmäktige i Norrköping nästa höst. Lars Stjernkvist (S) är Kommunstyrelsens ordförande i stan och i jämförelse med Svedahl en partipolitisk veteran.
Varenda tänkbar sitt- och ståplats var upptagen när de båda drabbade samman i en kort och rapp politisk debatt på Café Strykjärnet på Arbetets museum i går eftermiddag.
Jag var där.
Tillställningen kan karaktäriseras som sluggern mot statsmannen. Eller kanske medborgaren mot politikern.
Eller för att låna ord och begrepp från den tjänstesektor i näringslivet som är Reidar Svedahls hemmaplan så var debatten något av en duell mellan entreprenören och företagaren.
Reidar Svedahl var väl förberedd. Laddad med en "Pekingrapport" där han listat alla problem i Norrköping gick han till attack mot Lars Stjernkvists styre. Hur kan det komma sig att arbetslösheten är mycket högre, och skolbetygen och lärarlönerna mycket lägre i Norrköping än i övriga Sverige? Och varför hamnar Norrköping så långt ner på listan när företagarna rankar företagsklimatet i Norrköping?
Svedahl svarade själv på sina frågor. Enligt honom finns det tre förklaringar till att det mesta går åt fel håll i Norrköping.
1. De som styr har suttit för länge vid makten. De är gamla och trötta och behöver bytas ut. 2. Stjernkvist är beroende av två partier - V och MP - som inte gillar tillväxt, företag och vinst. 3. Oppositionen (läs Moderaterna) "räddar" Stjernkvist för ofta genom att göra upp med Socialdemokraterna i allt för många frågor.
Många av de problem som Reidar Svedahl räknade upp i sin "Pekingrapport" finns på riktigt. Lars Stjernkvist förnekade inte Norrköpings tuffa läge. "Vi kommer från ett läge där 12 000 arbetsplatser försvann under några få år, där vi minskade i befolkning, där massor av hyreslägenheter stod tomma, där väldigt få gick vidare till högre studier och där framtidstron fått sig en rejäl törn", sa Stjernkvist.
Hans poäng var att Svedahls "eländeslista" bara var ena sidan av myntet. Lars Stjernkvist pekade på inflyttningen, på bostadsbristen (och det ökande bostadsbyggandet), på den snabba tillväxten av nya jobb, på rekordstora satsningar på vuxenutbildning, på den växande andelen ungdomar som studerar på universitet och högskolor, på rejäla investeringar i barns uppväxtvillkor och på forskningssamverkan med Campus Norrköping.
Det är självklart så att det inte duger som politisk plattform att enbart räkna upp gamla och välkända problem i en "Pekingrapport". Det är härifrån och framåt som gäller i all verklig politik. Som verktyg för en sluggande oppositionsentreprenör kan dock Svedahls lista vara effektiv. Den rispar på trovärdigheten hos de styrandes kompetens; "hur många gånger under era snart 20 år vid makten har ni sagt att ni ska ta itu med problemen? Och ändå finns problemen kvar?"
Lars Stjernkvist behöver fundera på hur han ska få ut bilden av ett Norrköping som faktiskt växer och utvecklas.