På facebook i går såg jag en kommentar till Aftonbladets avslöjande om de pinsamma dumheter om invandrare som Sverigedemokraternas vice ordförande Jonas Åkerlund vräkte ur sig i en närradiostation för 11 år sedan.
Åkerlund - som själv beskriver sig såsom varande "omogen" vid tidpunkten för radioframträdandet - talade bland annat generellt om invandrare som "parasiter" i den svenska välfärden. Han förespråkade även en aggressiv form av utvisning där "hela släkten" till dömda brottslingar med invandrarbakgrund borde slängas ut ur landet.
SD: s presstalesperson Linus Bylund sa till Aftonbladet att "Alla är överens internt om att det var ett oacceptabelt språkbruk, så det finns ingen anledning att diskutera det här mer."
Personen på facebook konstaterade dock för sin del att SD: s utveckling - där ledningen numera regelmässigt tar avstånd från uttalanden á la Åkerlund - endast är en "verbal polish" och att "samma gamla rasism finns kvar under ytan."
Det ligger säkert något i den iakttagelsen. Realistiskt sett vore det högst märkligt om det inte fanns kvar en och annan rasist i SD: s medlemsmatrikel. Fokuseringen på antalet möjliga och sverigedemokratiska rasister och fascister (eller vilka skällsord som diverse debattörer föredrar) är emellertid ett stickspår som riskerar att ta bort uppmärksamheten från det politiskt mest intressanta.
Om Sverigedemokraterna fortsätter att växa och vad det lider skaffar sig ett reellt politiskt inflytande så kommer partiet inte att införa något slags rasistisk diktatur. Det är inte det vi riskerar. Det vi riskerar är Sveriges framtid som ett modernistiskt, öppet, ansvarsfullt och reforminriktat välståndssamhälle.
Det kan kort sagt slå stopp i den politiska maskinen när partierna ska försöka bilda majoriteter för viktiga reformsträvanden här hemma, i Europa och i övriga världen. SD kan mycket väl bli ett växande slagträ i kampen mellan frustrerade blockföreträdare på den borgerliga kanten och nedärvda minnen av regeringssuveränitet på den andra sidan.
Ingen vill hänga med SD. Samtidigt kommer ingen - under högljudda trumpetstötar om motsatsen - att kunna låta bli.
Den tidigare samhällspolitiske chefen på Saco Gunnar Wetterberg tangerade temat om de politiska majoritetsproblemen i en krönika på Expressens ledarsida i går. Han tog avstamp i S-ledaren Stefan Löfvens viljemarkering om samarbete över blockgränsen efter nästa val. Särskilt gladdes Wetterberg över den socialdemokratiske partiledarens ostängda dörr gentemot Moderaterna.
Den på glänt ställda dörren mot M är något helt nytt i svensk politik. Vilket markerar att Stefan Löfven tydligt ser farorna framöver. Under de kommande åren behöver Sverige ha politisk förmåga att ta sig an de stora strukturfrågorna - Socialförsäkringarna, skatterna, skolan, långtidsarbetslösheten och integrationen. Wetterberg menar att det till och med snart kan bli dags för den ultimata reformkoalitionen S+M. Kanske det.
Johan Åkerlunds pinsamma omognad kan jag leva med. Omogna och blockerade majoriteter i riksdagen under de kommande mandatperioderna är däremot rent livshotande för Sverige som ett modernt välfärdssamhälle.