Grovt räknat skulle vi kunna säga att våra folkvalda politiker har två olika uppgifter. Den ena, där betoningen ofta ligger, handlar om att genomföra politiska beslut och reformer; det handlar om att driva utvecklingen framåt genom ett inte sällan träligt och idogt utskottsarbete, kompromissande och – i värsta fall – kohandlande.
I den grenen har Stefan Löfven (s) redan visat sig vara både trygg och pålitlig. Trots det mest låsta parlamentariska läget sedan lotteririksdagen har han inte bara lyckats hålla ihop regeringen och genomdriva dess budget, han har också slutit flera viktiga blocköverskridande överenskommelser.
Att en gammal fackföreningsledare kan förhandla är ingen överraskning. Desto mer glädjande är det att se en statsminister som börjar växa i kostymen även i den andra av politikens viktiga funktioner – den som företrädare och ledare inte bara för ett parti, utan för ett land.
Det är en minst lika viktig funktion eftersom demokratin inte bara är protokoll – den är också en berättelse vi alla deltar i. I den berättelsen är politikerna centrala. Det spelar ingen roll hur klok du är, om du inte kan förklara vad du vill göra och varför du vill göra det. En god politiker måste också vara en god pedagog.
I sitt tal i Almedalen talade Löfven inte – tvärtemot vad många har kommit att tro – om svenska värderingar. Han talade om den svenska modellen, och om att ingen, på någon ort i Sverige, skulle lämnas bakom. Det är en berättelse han med sin bakgrund förkroppsligar, och har en naturlig auktoritet när han berättar.
På Utøya i lördags talade statsministern om fruktan. Det är ett svårt ämne i en svår situation, men han lyckads göra det både begripligt och berörande.
Det lovar gott för framtiden. För även om våra företrädare inte kan vara ensamma i det arbete är det välkommet att de vågar röra vid så svåra ämnen – för som många redan har sagt är det socialdemokratin behöver mer än någonting annat just nu en berättelse om hur världen ser ut, och vad vi vill göra med den.