Wallström gör också helt rätt i att vara försiktig. För även om den intensiva repression som under de senaste veckorna ägt rum i Turkiet verkligen är värt att fördöma, så gäller det att tänka på vad som egentligen är effektivast.
Ett ensidigt svenskt krav på sanktioner skulle inte bara tas mycket illa upp av den turkiska regeringen – det skulle också vara i det närmaste verkningslöst om man inte hade resten av Europa med sig.
Genom att ta försiktiga steg tillbaka från förslaget att återinföra dödsstraffet har Erdoganregeringen nämligen visat att man fortfarande är känsliga för samlade, internationella påtryckningar; Turkiet måste fås att backa från sin nuvarande position, men för att de ska våga göra det måste landet vara välkommet tillbaka in i det internationella samfundet.
Dessutom är det centralt för Europa att Turkiet håller sin del av flyktingöverenskommelsen, och den livsfarliga båttrafiken över östra Medelhavet inte återupptas.
Därför måste Wallström och hennes europeiska utrikesministerkollegor gå en svår balansgång – å ena sidan vara tydliga med sin position, och å andra sidan inte bidra till att knuffa Turkiet över gränsen en gång för alla.
Det är en obekväm situation, men inte en situation som den europeiska gemenskapen är helt ovan vid att hantera. Man har i flera år haft att hantera egna medlemsstater som Polen och Ungern som avviker från den gemensamma europeiska vägen, och tar steg mot ett mer auktoritärt styre.
I en perfekt värld borde utvecklingen i sådana länder leda till en omedelbar frysning av alla europeiska medel – men faktum är att ett sådant agerande skulle ha kraftiga negativa konsekvenser inte bara för ländernas invånare, utan också på den politiska utvecklingen på lång sikt.
Kanske skulle det vara rätt att göra så, och kanske skulle det vara rätt att införa sanktioner mot Turkiet. Men det skulle i så fall vara ett rätt åstadkom ännu mer fel. Därför är och måste den socialdemokratiska utrikespolitiken vara en balansgång mellan idealism och realpolitik.