Hade jag varit Kungen hade jag nog varit nöjd med gårdagens insats som riksmötesöppnare. Kungen var rolig, personlig och ovanligt innehållsrik i sitt korta anförande.
Han knöt an till sina 40 år som statschef.
Kungen lockade ledamöterna till spontana skratt när han talade om år 2053; 40 år framåt i tiden. Han manade riksdagsledamöterna att vara uppmärksamma på de "flockar av barn i neonfärgade skyddsvästar" som de möter på stan. Något av barnen kan vara er efterträdare här i kammaren, sa Kungen. Han såg ut över Helgeandsholmens plenisal och konstaterade att 2053 kommer nog inte "så många av er" att vara här när riksmötet öppnas. Hade jag varit Kungen hade jag istället sagt att "2053 då jag öppnar riksmötet..."
Det hade varit en kul passning till alla i och runt politiken som tjatar om att Kungen borde fundera på sin avgång redan nu!
Osvuret är som alltid bäst. Men att statsminister Fredrik Reinfeldt år 2053 skulle äntra riksdagens talarstol för att läsa upp sin fyrtioåttonde regeringsförklaring måste betraktas som en högoddsare av sällan skådad like.
Regeringsförklaringsuppläsande är en mycket speciell genre. Uppdraget innebär att stapla kloka, vackra och i detalj förhandlade och avvägda ord ovanpå varandra i 20 minuter i vetskapen om att ansamlingen av nyhetsjournalister endast spetsar öronen när och om statsministern för sista gången säger "Herr talman" och anmäler förändringar i regeringens sammansättning. I går var en sådan dag.
Biståndsminister Gunilla Carlsson (M) lämnar regeringen, riksdagen och förmodligen även vad det lider uppdraget som 1 vice ordförande i Moderaterna. Hon ersätts av Hillevi Engström (M) som i sin tur ersätts som arbetsmarknadsminister av riksdagsledamoten Elisabeth Svantesson (M) från Örebro.
Gunilla Carlsson är en långvägare i politiken; sprungen ur samma östgötska ungmoderata krets som bland annat fostrade Anders Borg, Sven-Otto Littorin och Gunnar Axén. Gunilla Carlsson har under sju år som biståndsminister dragit ett tungt och stormigt lass för att förändra biståndspolitiken i nymoderat riktning.
Allt har ett slut. För Gunilla Carlsson tog det slut i går. Hillevi Engström tar nu över. Den viktiga berättelsen är dock att hon - likt Angeles Bermudez Svankvist - lämnar sitt gamla fögderi. Elisabeth Svantesson får det tuffa jobbet att mejsla fram en ny politik för jobben. Vilket Moderaterna verkligen behöver. Svantesson är i huvudsak okänd för mig. Men hon är välutbildad och sakkunnig.
I sin doktorsavhandling undersökte hon vilka faktorer som ökar chanserna för att invandrare ska få jobb. En bra grund för en omorientering á la vad Anders Borg gjorde med M: s ekonomiska politik då det begav sig?
Elisabeth Svantesson omgavs i går mest av ett förfasande tjatter om hennes tidigare knytning till Livets Ord och om hennes forna abortmotstånd. Ett motbjudande tjatter i mina öron. Ett tjatter av ungefär samma slags lågt trista art som det som försöker misskreditera V-ledaren Jonas Sjöstedt med att han var kommunist i sin ungdom.
"Jag var yngre då och såg det mesta i svart och vitt", sa Svantesson till TT i går.
Vilket för övrigt låter som något som även Kungen kunde ha sagt om han velat.