I den tyske nobelpristagaren Thomas Manns debutroman Buddenbrooksfrågar stadens senator Thomas Buddenbrook de revolterande arbetarna vad det egentligen är de vill. En man i folkmassan svarar honom: "Vi vill ha en republik!" Senatorn förlorar humöret, kallar mannen för dumsnut och säger att de ju redan har en. "I så fall," svarar mannen, "vill vi ha en till."
I Sverige är vi nära – lite beroende på hur man räknar – vårt tusende år av monarki, men vi har ännu inte haft ett enda med republik. Och när Kronprinsessans födelsedag under fredagen firades med pompa och ståt syntes ännu ingen ljusning på horisonten.
Det här är ingen svår fråga – i det tjugoförsta århundradet har vi knappast något behov av att ha en måttligt glorifierad landshövding som statschef, och det var länge sedan kungahuset förlorade sin eventuella glans, mystik och prestige.
Vid det här laget torde ett republikanskt styre vara en självklarhet – och det är inte heller omöjligt att samla en riksdag med republikansk majoritet. Det som trots det släcker hoppet är att denna fråga är just symbolisk. Inte ens övertygade republikaner skulle vara beredda att förlora reella politiska poäng på en reform vars effekt bara skulle vara kosmetisk.
Därför borde den här frågan flyttas från riksdagen – som i bästa fall ägnar sig åt frågor som faktiskt har betydelse – till dem det angår närmast: Till den kungliga familjen. Hur kommer det sig egentligen att de inte har blivit republikaner än?
Skulle inte det allra rimligaste för kronprinsessan Victoria att, när den nuvarande monarken bestämmer sig för att abdikera, vägra tillträda den svenska tronen? Hennes vägran skulle i så fall följas av en mangrann abdikation längs hela tronföljdslinjen – och Sverige skulle till slut befrias från monarkin på ett smärtfritt och nästan opolitiskt vis.
Det sägs ofta att den kungliga familjen arbetar mycket med PR. Skulle det inte vara tidernas PR-kupp att ge en republik till ett land som aldrig har haft en förut?