Om en månad kommer Marit Paulsen högst sannolikt att placeras högst upp på Folkpartiets kandidatlista för valet till EU-parlamentet i vårmånaden maj. Som 75-åring tar hon då sats för en tredje mandatperiod. Det är strongt.
Marit Paulsen har haft många liv i livet. En hård barndom i Norge på 1940-talet, industriarbete i Smedjebacken, folkhögskolestudier på Brunnsvik, storfostermamma i Malungsfors, författare, miljöaktivist, företagare och politiker.
Paulsen slog igenom i de breda politiska sammanhangen som härförare för Ja-sidan i folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU 1994. De övriga två i ledartrojkan var Ingvar Carlsson och Carl Bildt. Hennes profil då var ungefär densamma som vad den är i dag; en stridbar tant för mat och miljö.
Det är utan tvivel så att Marit Paulsen hade en avgörande betydelse för det på många sätt sensationella resultatet i folkomröstningen. Visst var Ingvar Carlsson och Carl Bildt mycket viktiga som frontfigurer för EUmotspänstiga socialdemokrater och för valförlorande och revanschsugna moderater.
Men frågan är om inte Marit Paulsen som "vanlig människa" var den som fick vågskålen att tippa över i Ja-sidans favör? Hon sågs inte som "partist"; även om hon på den tiden ansågs stå socialdemokratin nära. Jag har lika svårt att se henne som partipolitiker även nu; trots att hon har och har haft flera tunga uppdrag i Folkpartiet.
I den nya boken "Europa i globaliseringens tid" som Folkpartiet ger ut inför EU-valet skriver Marit Paulsen ett kapitel där hon visar att det ligger mycket i omdömet "vilt vallokomotiv" som Anna-Klara Bratt på tidningen Arbetaren gav Paulsen efter en radioutfrågning inför EU-valet 2009.
Marit Paulsen ägnar inte många ord i sitt kapitel åt partipolitiska deklarationer. Däremot beskriver hon det raffinerade och samarbetsalstrande sätt som EU-parlamentet är uppbyggt på. Inget land och ingen partigrupp har majoritet i parlamentets utskott eller kammare. Den politiker som vill lyckas måste ha förmågan att "sträcka ut två händer; den ena över partigränsen och den andra över nationsgränsen."
Vilket är en lysande och enkel framgångsformel för det nya Europa som började byggas på askhögarna av den kontinent där människorna i decennier plågats av stora partier och enväldiga länder.
Marit Paulsen skriver att många svenska politiker från den nationella nivån har haft svårt att finna sig tillrätta i den politiska miljön i EU-parlamentet. Det duger liksom inte att "dundra in på möten" och tala om hur bra man själv är och vilka dumma misstag andra har begått. Det gäller att lyssna och att försöka förstå minst lika mycket som talar själv.
Det finns flera svenskar som likt Marit Paulsen har visat framfötterna i EU. Göran Färm (S) har med sin kunskapsrika och ödmjuka framtoning lyckats oerhört väl i EU-parlamentet. Isabella Lövins (MP) snabba resultat i fiskeripolitiken visar att lång partipolitisk erfarenhet inte alltid är ett måste för framgång. Personliga kvaliteter och ett globalt sinnelag är viktigare än partigängargener.
Själv tänker jag rösta på Aleksander Gabelic (S) från Linköping till våren. Inte därför att han är östgöte. Utan därför att han likt Marit Paulsen har levt och lever flera liv vid sidan av politiken.
Sånt gillar jag.