Den nya, digitala teknikerna för inte bara med sig enorma fördelar för våra myndigheters arbete. De för också med sig stora risker. När alltmer information samlas på ett och samma ställe, blir den också lättare för andra att komma åt.
Det kalla krigets dagar är över sedan länge. Med det trodde man också att de klassiska spionberättelserna hade försvunnit för alltid – inga fler hemlighetsfulla möten på broar i London eller Prag, eller mikrofilmer nedstoppade i paraplyskaft.
Så är det kanske också. Den moderna världen har knappast plats för James Bond eller ens Jason Bourne. Det betyder inte att spionaget har försvunnit eller förlorat sin betydelse – snarare tvärtom.
När den stora amerikanska avlyssningsskandalen briserade för några år sedan visade det sig att säkerhetsutrustning planterats i amerikansktillverkade datorprogram och telefoner. MSB varnar nu för att en del av de företag som levererar IT-system och andra tjänster till svenska myndigheter i själva verket kan vara skapade enbart för att infiltrera just dem.
En rad stora avslöjanden har de senaste åren visat vad information kan göra för skada och nytta. Panamaskandalen fällde Islands statsminister på några dagar, och i slutet av förra veckan tvingades Demokraternas ordförande i U.S.A., Debbie Wasserman Schutz, att avgå efter att hennes e-post om partiets kandidater läckt ut.
Det ryktas att just de uppgifterna läckte via ryska hackare. Om det är sant eller inte får vi nog aldrig veta, men redan själva möjligheten visar på vikten av att skydda de digitala systemen mot intrång och missbruk.
I Sverige har vi historiskt sett ett starkt skydd för den personliga integriteten med hjälp av Personuppgiftslagen PUL. Vi är också frikostiga med att lämna ifrån oss privata uppgifter till myndigheter, just för att vi litar på dem.
Skulle vi hamna i en situation där våra uppgifter riskerar komma på villovägar, skulle det inte bara utgöra skadad för individerna. Det skulle vara ett slag mot hela samhällssystemet.