Under rubriken "En svårslagen själ" ger socialdemokraterna Eva Andersson, Teresa Carvalho, Olle Johansson och Lars Stjernkvist ut en bok om sina kärleksfulla relationer till Norrköping och till politiken.
I ABF-huset vid Skvallertorget radade de fyra författarna upp sig i går eftermiddag för att berätta om varför de har skrivit boken.
Jag var där.
För att vara en bok av det här slaget så är det en bra bok. Med en bok av "det här slaget" menar jag en partipolitisk bok. De tre kommunalråden och den unga riksdagskandidaten knyter liksom ihop sina egna personer och livsvandringar med Norrköpings historia, framsteg, framtid och med den (nästan) alltid styrande socialdemokratin.
Det kunde ha blivit ett rätt stolpigt och tillrättalagt bokprojekt. Nu blev det i stället ett intressant och begåvat utspel av det mer ovanliga slaget.
Jag kan inte påminna mig att jag någonsin tidigare hört talas om att ledande och aktiva politiker ger ut en bok där den röda tråden är personliga berättelser om vägen till socialdemokratin och jakten på den älskade stadens själ.
Personligen har jag lite svårt för det här med att älska städer. Men det har nog mest med min strukturella rotlöshet att höra. Jag trivs oerhört bra i Norrköping. Känner mig hemma. Men det gjorde jag också i bland annat Göteborg, Stockholm, Hudiksvall och Falun. Jag betvivlar dock inte att det är fullt möjligt för andra människor att älska städer.
På ABF-huset i går kändes det hur som helst äkta när Lars, Olle, Eva och Teresa beskrev sina varma känslor för Norrköping. Deras kärlek till staden är också besvarad. Norrköping tycks älska socialdemokratiska politiker. Äktenskapet mellan S och Norrköping har varit långt och trofast. Den korta "otrohetsaffären" i början på 1990-talet är glömd och förlåten.
Det är i förmedlandet av just denna känsla - S hjärta Nkpg är sant - som den lilla bokens kampanjässiga storhet blir särskilt tydlig. Det partipolitiska är inte särskilt framträdande; inga tröttsamma uppräkningar av reformer, lagar och beslut och inget gnöl och gnäll på andra partier. "Partit" är i stället självklart på något sätt.
Teresa Carvalho är yngst i författarstallet. Om inget alldeles oväntat inträffar så kommer hon att ha gjort sig hemmastadd i riksdagshuset vid den här tiden nästa år. Teresa Carvalho är den som bäst uttrycker faran med att "älska Norrköping" för mycket. Risken finns, skriver hon "att stoltheten (över Norrköpings historia) förväxlas med ovilja till förnyelse". Typ att här ska inget ändras.
Det är väl fångat av Carvalho. Rutinen är tigrinnan som hotar i natten; så lär oss det indiska ordspråket. Gammal kärlek kan börja rosta om parterna börjar ta varandra för givna; slutar att uppvakta och överraska varandra.
Förmodligen är det insikter om just denna fara som fått de fyra "essen" att uppvakta Norrköping med kärleksbetygelser inte bara för vad som varit. Utan för vad som komma skall.