Under helgens möte mellan G20-ländernas ledare samlades uppemot 100.000 demonstranter i Hamburg. Bland dem fanns våldsamma grupperingar organiserade på den yttersta vänsterkanten, som maskerade satte eld på bilar, vandaliserade butiker och angrep polisen.
Det är knappast möjligt att ta för mycket avstånd från dessa extremisters agerande – våld och förstörelse kan aldrig accepteras som en del av det politiska samtalet, oavsett i vilket namn handlingarna utförs.
Därför är det också förståeligt att tyska politiker de senaste dagarna har efterlyst kraftiga åtgärder för att komma tillrätta med problemet – men det är just på den punkten det också gäller att vara försiktig.
Att som den tyske justitieministern Heiko Maas föreslår införa ett gemensamt europeiskt register över individer som är aktiva i extrema vänstergrupperingar riskerar inte bara att vara ett slag i luften, en symbolisk handling som inte förmår stoppa dem som verkligen har bestämt sig för våldets väg.
Det riskerar också att gå över gränsen till en åsiktsregistrering och en rättsosäkerhet som vore ett alltför stort avsteg från de rättstatliga principer som ligger till grund för våra demokratiska samhällen.
Dessa principer är – särskilt i dessa tider, när de utmanas från alla håll – det allra värdefullaste vi har. Och inte ens om det kunde garantera oss ett evigt skydd från händelser som dem i Hamburg eller i Göteborg för sexton år sedan, är det värt att undergräva dem för den sakens skull.
Detta är ett fall där de lösningar som föreslås vore betydligt mer kostsamma för samhället på lång sikt, än de problem som de är avsedda att lösa är. Och som samarbetspartner till Tyskland är det viktigt att den svenska hållningen i frågan är glasklar.
Den princip som extremister av alla övertygelser arbetar efter är att deras ändamål helgar deras medel. Det är av yttersta vikt att de europeiska rättsstaterna inte förfaller till att använda sig av samma princip.