Margareta Kristenson är professor i socialmedicin och folkhälsovetenskap vid Linköpings universitet. I lördags talade hon på Nationernas Hus i Linköping. "Hopplöshet är dödligt", sa Kristenson.
Jag var där.
Mötet i lördags arrangerades av socialdemokrater som är aktiva i landstingspolitiken i Östergötland. Ett stort antal forskare och vetenskapare - däribland Margareta Kristenson - har medverkat i "Kommissionen för jämlik hälsa" som S i landstinget har satt upp. Kommissionen är ett imponerande initiativ från ett lokalt partidistrikt. Viljan att söka kunskap och modet att låta akademiska forskare utmana sitt eget tyckande är hedrande och inspirerande. Birgitta Larsson och Mats Johansson har lagt ner mycket arbete för att få kommissionens arbete att rulla på och att ge resultat.
Kommissionen har lämnat en lång rad rekommendationer för hur hälsopolitiken kan utvecklas. Somligt lär och bör falla på hälleberget. Det saknades till exempel inte inslag av till forskarjargong förklätt allmänt vänstertugg av 1970-talssnitt. Inget konstigt med det. Sådana perspektiv på tillvaron finns och det vore högst märkligt om de inte dök upp på ett socialdemokratiskt seminarium om hälsa och välfärd.
Andra perspektiv under lördagsmötet var mer utmanande och spännande för mina öron. Det som gjorde starkast intryck på mig var Margareta Kristensons diskussion om den dödliga hopplösheten. Att man riskerar att bli fattig (i svensk relativ mening) därför att man är sjuk är i och för sig inte särskilt anständigt. Med tanke på hur ersättningssystemen är konstruerade så är emellertid sambanden mellan sjukdom och fattigdom lätta att inse.
Men varför riskerar vi att bli sjuka därför att vi är fattiga?
Margareta Kristenson benade ut begreppen. Vid sidan av sådant som oftast diskuteras i de här sammanhangen - levnadsvanor, utbildning, inkomst och "socioekonomisk position" i stort - lyfte Kristenson fram den ofta underskattade psykologin. Amerikanarna kallar det för "coping". På svenska kan det uttryckas som "Konsten att ta hand om sitt liv".
Den som är fattig på sådana egenskaper som tilltro på sig själv och som lider brist på tillit på sina medmänniskor löper ungefär lika stora risker att förlora ett stort antal levnadsår som vad en inbiten rökare gör, sa Kristenson. Känslan av hopplös oförmåga att styra och ta hand om sitt liv är kort sagt dödlig. Hos människor i hopplösa livssituationer tenderar hjärnan att beställa mindre produktion av överlevnadshormonet kortison av binjurarna. Vilket bäddar för fler sjukdomar och för allvarligare sjukdomsförlopp än hos andra människor.
Det verkligt intressanta med Margareta Kristensons föreläsning på S-seminariet i lördags var att hon inte landade i en rekommendation om storskalig insprutning av kortison i hopplöshetstyngda människor. Hon betonade i stället politikens stora möjligheter att skapa bättre villkor för människor att styra och ta hand om sina liv. Helt rätt. Hopplöshet är ingen sjukdom. Hopplöshet är politiskt påverkbart.