Socialdemokraterna har tidigare gett besked om att partiet går fram som ett eget alternativ i årets valrörelse. Målet är en S-ledd regering som ska vara öppen för olika former av samarbeten med alla utom Sverigedemokraterna.
I går inleddes valåret med en partiledardebatt i riksdagen. Mikael Damberg för socialdemokraternas talan i de här sammanhangen. Att alla de övriga sju partiledarna tog replik på Dambergs anförande kan tjäna som ett slags illustration av att partiets deklarerade självständighet har slagit igenom i verkligheten.
Vid tidigare partiledardebatter har det hört till rutinen att någon eller några av de borgerliga partiledarna har försökt grilla S på regeringsfrågan. I går var det ingen från Alliansen som ens antydde kritiska frågor av arten "Med vem ska du göra det?" i sina replikskiften med Damberg. Vilket väl kan ses som ytterligare ett tecken på att S - i vart fall för tillfället - har lyckats vrida sig ur vänsterburen.
I går var det i stället Jonas Sjöstedt (V) som tog upp regeringsfrågan med Mikael Damberg. Sjöstedt friade ogenerat till S i en replik. Även detta inslag i partiledardebatten förtjänar att tolkas som att något verkligen har hänt i partiernas värld.
Statsminister Fredrik Reinfeldt höll ett pedagogiskt inledningsanförande om arbetslinjen. Det är ingen tvekan om att arbetskraften har växt genom regeringens politik. Inkomstskattesänkningar, reformer av a-kassa och sjukskrivning, arbetskraftsinvandring och färre förtidspensioneringar har dragit fler personer till arbetskraften. Vilket i ena änden har resulterat i ökad sysselsättning och fler arbetade och beskattade timmar. I den andra änden av arbetskraften har emellertid arbetslösheten ökat.
Enligt statsministern beror detta i hög grad på att uppemot 70 procent av de 400 000 arbetslösa i olika grader och kombinationer är lågutbildade, har funktionsnedsättningar och är födda utomlands.
Fredrik Reinfeldts problem är att det är hans politik som dragit in alla dessa människor till arbetskraften. Men han har ingen genomförbar politik för att också pusha ut dem i arbete. På kort sikt är det nog så att löner och anställningsvillkor behöver förändras radikalt för att lågutbildade, oerfarna och/eller funktionshindrade ska kunna gå ut i lönearbete i någon större skala. För en sådan politik finns ingen majoritet ens i borgerliga kretsar. På andra sidan strecket och hos arbetsmarknadens parter är intresset stendött.
Man skulle kunna säga att Fredrik Reinfeldt hann halvvägs. Nästa regering får ta stafettpinnen vidare.
Uppgiften är tvådelad. Dels gäller det att behålla och utveckla Reinfeldts fokus på arbetade timmar. Dels gäller det att skapa någon form av anständig arbetsmarknad där en ansenlig del av människorna i den arbetslösa delen av arbetskraften kan hållas alerta i nära anslutning till den öppna arbetsmarknaden.
En tanke kan vara att damma av det gamla S-projektet med Plusjobb.
Skulle Mikael Damberg och Socialdemokraterna få chansen att bilda en S-ledd regering så borde det inte vara omöjligt att hitta samarbetspartners för en politik där vare sig Fas 3 eller förtidspensioneringar blir normen.