I morgon inleds årets Almedalsvecka. Det kommer att bli början på valrörelsens slutspurt, och det är ingen vågad gissning att partierna kommer att försöka övertrumfa varandra med dramatiska utspel och utfästelser. Så brukar det bli - men vad blir det egentligen av alla stora planer för framtiden?
Tänk till exempel på den Framtidskommission som var Alliansens stora satsning i Almedalen 2011. När den lanserades slog de fyra partiledarna på stora trumman, och i ett inlägg på DN debatt hette det bland annat att "när andra länder hanterar sina ekonomiska kriser kan vi blicka framåt mot 2020 och 2050" och att "resultatet ska bilda en grund för att möta de utmaningar vi står inför och staka ut den väg vi vill att Sverige ska ta på sikt."
Med facit i hand kan vi konstatera att det inte riktigt var så det blev. De resultat som Framtidskommissionen producerade har inte satt några avtryck i politiken, och det mest bestående intrycket är en debattartikel i Sydsvenskan där en av kommissionens medlemmar, Pekka Mellergård, uttrycker sin besvikelse: "Kommissionens slutdiskussion och formuleringarna i slutrapporten visar att den uppgivenheten i stor utsträckning kvarstår. Landets regering tycks inte vara beredd att axla det ansvar som situationen kräver." Slutrapporten från den kommission som tillsattes med sådant buller och bång möttes - i bästa fall - av en kompakt tystnad.
Socialdemokraterna är inte stort bättre. När den forskningskommission som partiet tillsatt för att hitta lösningar för den framtida arbetsmarknaden i mars i år lämnade fram sin slutrapport, var det med en rad starka förslag: Företag skulle ges incitament att fastanställa sin personal, bostadsbristen lösas och infrastrukturprojekt genomföras för att stimulera tillväxten i lågkonjunktur. Den tionde punkten på listan var att politikerna måste våga experimentera och göra fel - och kanske finns det just där en förklaring till varför också denna kommissions slutsatser verkar ha glömts bort i samma stund som de presenterades.
I ett politiskt klimat där valkampen övergått till en kamp om trovärdighet i regeringsfrågan har inget av partierna marginal nog att föreslå någonting som riskerar att framstå som löjligt. Alla är rädda för att hamna i samma sits som Centerpartiet gjorde, när deras programgrupp presenterade lovvärda men väl utopiska förslag om fri invandring och månggifte. Samtidigt måste man då ställa frågan vad man ska med alla dessa kommissioner till - för vad är vitsen med att blicka mot 2050, om man ska titta bort så fort man inte gillar det man ser?