Socialdemokraternas Stefan Löfven och Karl-Petter Thorwaldsson från LO presenterade på fredagen en rapport där det framkommer att fattigdomen har ökat markant i Sverige under de borgerliga regeringsåren. Enligt S och LO har Sverige numera störst andel fattiga medborgare i Norden.
Löfven och Thorwaldsson har valt att mäta och definiera fattigdom som "andelen av befolkningen med inkomster mindre än 60 procent av medelinkomsten".
Sådana mätmetoder kan givetvis användas om man som oppositionsparti vill angripa regeringen för att föra en fattigdomsalstrande politik. Vilket uppenbart har varit syftet här. Problemet för Löfven och Thorwaldsson är dock att med denna definition av fattigdom så kommer även en eventuellt tillträdande S-regering i höst förhoppningsvis att hamna i skamvrån!
Det enda sättet att på någorlunda kort sikt kunna sänka fattigdomskvoten är nämligen att medelinkomsten sänks rejält. Vilket till exempel inträffade under 1990-talskrisen då hundratusentals människor blev arbetslösa.
Då minskade fattigdomen i Sverige med S och LO:s relativa mätmetod. Samtidigt ökade den riktiga eller "absoluta" fattigdomen som EU:s statistikbyrå Eurostat definierar som "andelen av befolkningen med
"oförmåga att ha råd med vissa varor som de flesta tycker är önskvärda eller nödvändiga för ett anständigt liv".
Enligt Eurostat är andelen fattiga människor i Sverige i stort sett oförändrad och på en mycket låg nivå sedan 2006. Uttryckt i absoluta mått har Sverige lägst andel fattiga medborgare i Norden.
Det Löfvens och Thorwaldssons rapport egentligen fångar in är inkomstskillnader mellan människor. Uppsidan av skillnaderna är att antalet arbetade timmar ökar, att inkomsterna stiger för de som har jobb och att fler har egna tillgångar främst i bostäder. Nedsidan är att långtidsarbetslösheten växer framförallt bland lågutbildade ungdomar och flyktinginvandrare. När fler lever på ersättningar och bidrag - som inte höjts på ett decennium eller mer - och när pensioner och ersättningar beskattas högre än arbetsinkomster; då ökar skillnaderna.
Fattigdom är kort sagt inget större problem i Sverige i dag. Däremot är det alltmer delade Sverige en växande fara som i sin förlängning ökar riskerna för mer absolut fattigdom. Socialdemokraternas vallöfte om väsentligt fler människor i arbete är det enskilt bästa sättet att minska fattigdomsriskerna.
Jag är ju inte dummare än att jag förstår varför S och LO presenterar de siffror som de gör. Regeringen är i opinionsmässig motvind i välfärdspolitiken. Jag inser att det är lockande att göra motvinden än tuffare genom att sätta en bild av Alliansen som värsta fattigdomskreatörerna. Alliansen lyckades å sin sida vinna valet 2006 genom att skapa bilder av att det rådde "massarbetslöshet" i det S-styrda Sverige. Det var kul då för Reinfeldt. Men mindre kul nu när arbetslösheten är ännu högre i det A-styrda Sverige.
På motsvarande sätt kan skruvade och faktafattiga fattigdomslarm komma i retur och med full kraft slå S och LO i huvudet vad det lider.