Morden på tjänstgörande stats- och utrikesminister placerar Sverige högt upp på det politiska våldets svarta lista. De dödliga attackerna på Olof Palme och Anna Lindh sticker i och för sig ut som undantag från en i regel annars ganska så avspänd politisk miljö. I vart fall när det gäller det dagliga umgänget politiker och partier emellan.
Farorna lurar ute på de konkreta och digitala gator och torg där politiker och medborgare är tillgängliga för varandra.
Som alltid är det ytterkanterna i tillvaron som driver på utvecklingen. Fanatiska människor står i direkt motsättning till demokrati och parlamentarism. Fanatism lever dessutom i ett närmast symbiotiskt förhållande till förvirring och andra mer allvarliga psykiska sjukdomstillstånd. Ett brutalare medieklimat där snart sagt vad som helst kan tryckas även på mer finkulturella sidor är även det en motor som triggar riskerna för politiskt våld.
Damen som tidigare i veckan angrep Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson under en offentlig boksignering i Stockholm var beväpnad med en tårta. Hon bar dessutom med sig en artikel av historikern och journalisten Henrik Arnstad som publicerats på DN Debatt för ett år sedan. Artikeln har rubriken ”Sverigedemokraterna är ett fascistiskt parti” och ingick i lanseringen av Arnstads nya bok i ämnet.
I en intervju med Dagens Nyheter säger damen att "partiet (SD) består till stor del av människor som tidigare varit medlemmar i nazistiska organisationer."
På en fråga från DN om hon verkligen anser att Sverigedemokraterna för en nazistisk politik svarar hon att "de har inte den agendan i dag, men det kan ändras. Se på Hitler och se på Gyllene gryning."
Så kan det ha hängt ihop. I sitt inre såg damen Adolf Hitler där vi andra såg Jimmie Åkesson. Jag undrar vad Mijailo Mijailovi? såg i sitt inre när han mördade Anna Lindh?
Visst kan man resonera som Henrik Arnstad gjorde i ett "fascismtweet" på twitter 5 november: "Självklart fel med tårtvåld, javisst. Men ett parti vars företrädare beväpnar sig med järnrör är knappast i position att moralisera", skrev Arnstad.
Man kan resonera så. Men det är inte så begåvat. Tårtor och järnrör i tillvarons ytterkanter är ingen privatsak för de inblandade. Det är allas vår demokrati och försvaret för en öppen politisk miljö som ligger i potten här.
Om en ytterkant anser att det är okej att trakassera och attackera människor som man anser vara fascister så ska vi inte förvånas över om andra ytterkanter anser att det är okej att attackera och trakassera de som anses stå för något förkastligt i den egna sekten.
Ibland hör jag människor säga apropå skjutningarna i till exempel Göteborg - 8 döda bara i år - att "låt dem hållas; de har ju ändå bara ihjäl varandra." En fruktansvärd sak att säga i sig själv. Visst är det så. Men tankekonstruktionen är än mer illavarslande. Som om de kriminella gängen levde i en egen fanatisk ytterkantsvärld.
Det gör de inte. Vi delar värld. Den breda mitten behöver erövra och infiltrera ytterkanterna. Att göra tvärtom är förödande.