Det bär mig egentligen emot att behöva bemöta det utspel som ett par ledande Sverigedemokratiska företrädare i helgen gjorde: Att asylsökande inte bara skulle fråntas rättigheten att demonstrera, utan dessutom rätten att röra sig fritt i Sverige och i praktiken låsas in på förvar.
Som statsvetaren Anders Sannerstedt säger till TT finns det inget överraskande över förslaget i sig – partiet har sedan en tid kämpat med att få uppmärksamhet. När de inte lyckas göra det med förslag, gör de det i vanlig ordning med tröttsamma provokationer.
Därför handlar den här ledaren inte om Sverigedemokraterna. Deras uppträdande och deras åsikter är så ovärdiga och så orimliga att vi utan vidare kan lämna dem därhän. Det de sysslar med har inte i svensk politik att göra, och därför är de inte heller nödvändiga att spilla ytterligare trycksvärta på.
Det den här texten handlar om är att det här är en insikt som ännu inte tycks ha drabbat delar av den svenska borgerligheten i svensk utsträckning. Kristdemokraterna, som – tro det eller – en gång var ett parti drivet av värderingar har helt skamlöst övertagit populisternas retorik, och tappat sin egen själ.
Även inom Moderaterna finns en högljudd krets som menar att partiet borde ta Sverigedemokraternas hjälp för att fälla regeringen, och ta med dem i ett borgerligt regeringsunderlag.
Uppriktigt talat förstår jag inte vad dessa personer fortfarande gör inom den svenska borgerligheten. Den som föreslår ett samarbete med Sverigedemokraterna, föreslår att man ska kompromissa med dem som vill inskränka inte bara de mänskliga rättigheterna, utan också den svenska demokratin.
Det är oacceptabelt. Det är ovärdigt riksdagspartier, och om den svenska borgerligheten vill behålla något uns av sin trovärdighet borde de omedelbart klargöra att de aldrig någonsin, under några omständigheter, kommer att låta Sverigedemokraterna utgöra en del av ett regeringsunderlag.
Det gäller nu, och det gäller i framtiden. För med fascister samarbetar man helt enkelt inte.