På söndagmorgonen kom beskedet att förre statsministern och centerledaren Thorbjörn Fälldin avlidit, 90 år och tre månader gammal.
För mig, som ännu inte var född under den tid Fälldin var verksam i den svenska politiken, har han alltid tillhört de mytiska storheter som präglar förra århundradets politik, men inte detta.
En politiker i samma generation som Olof Palme och Gösta Bohman, som lade lika mycket vikt vid att framstå som en jordnära bonde från Ångermanland som vid sin egen regeringsduglighet. En politiker som stod för de stora, principiella och långsiktiga ställningstagandena snarare än för "krona för krona" och för de snabba utspelens retorik.
Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att föreställa sig en svensk politiker idag ge ordern "Håll gränsen!" som svar på ett ryskt u-båtsintrång.
En del av det kommer naturligtvis med det historiska perspektivet. Det principiella och det långsiktiga framträder av förklarliga skäl tydligare i efterhand, och medan de komplicerade budgetkonstruktionerna lätt faller i glömska framstår de avgörande stunderna allt klarare med åren.
Så är det inte konstigt att de borgerliga bedömare som under dagen försökt sammanfatta Fälldins gärning i första hand lyft fram valsegern 1976, och brytandet av det långvariga socialdemokratiska maktinnehavet.
Det är inte fel – men det som i efterhand kanske gör störst intryck på mig är att Fälldin som statsminister lät inte bara en, utan två regeringar spricka hellre än att rucka på sina principer.
När Moderaterna lämnade regeringen 1981 sade Bohman: "Det vi begärde var inte orimligt. Men det krävdes en politisk vilja att sätta trepartiregeringens överlevnad i centrum för förhandlingarna."
I en tid när Centerpartiet kompromissat bort kärnkraftmotståndet, och Miljöpartiet både asylrätten och brunkolet är det här svårt att se. Och kanske kommer det att vara Fälldins finaste eftermäle – som en politiker som vågade sätta principerna och politiken framför det politiska spelet.