Långtidsarbetslösheten växer stadigt till sig i Sverige. Andelen av arbetskraften som varit arbetslösa två år eller längre blir större dag för dag. Konjunkturernas upp- och nedgångar påverkar inte långtidsarbetslösheten mer än högst marginellt.
Regeringens huvudlinje är att på olika sätt försöka sänka lönekostnaderna genom en mängd olika subventioner till arbetsgivare som anställer människor som befinner sig "långt bort från arbetsmarknaden". Den utsträckta satsningen på jobbskatteavdrag är också tänkt att bidra till en utveckling där löntagare får mer pengar i fickan utan att arbetsgivarnas lönekostnader ökar.
Socialdemokraternas kungstanke är stora och breda satsningar på arbetsmarknadsanpassad utbildning. Utbildningsinsatser ska hjälpa de långtidsarbetslösa att kunna vara med och konkurrera om arbeten lite högre upp i näringskedjan där löneläget är gott.
Det finns goda ansatser och drag av realism såväl i regeringens som i socialdemokraternas huvudspår. För en del av den långtidsarbetslösa arbetskraften är emellertid både subventions- och utbildningsspåren otillräckliga. Elefanten som ingen helst vill se i långtidsarbetslöshetens politiska rum är de kraftiga lönesänkningar som sannolikt måste till för att många av de långtidsarbetslösa ens ska komma i närheten av ett avlönat jobb.
Gunnar Wetterberg är historiker och författare med ett långt och gediget förflutet i ett stort antal av den offentliga sektorns kontrollrum som till exempel Finansdepartementet, dåvarande Svenska Kommunförbundet och fackförbundet Saco.
På DN Debatt (18/12) argumenterar Wetterberg underbyggt och övertygande för en bred satsning på "offentliga extrajobb". Han refererar bland annat till en rapport från IFAU (2012) där forskarna har undersökt vilka lönesänkningar som arbetsgivare anser måste till för att anställa medarbetare som av olika skäl är diskriminerade på arbetsmarknaden. Rapporten är nedslående.
De lönesänkningar som arbetsgivarna i rapporten anser vara nödvändiga för att göra till exempel en "afrikan" eller en "kraftigt överviktig" person likvärdigt intressant med andra arbetssökande är av den arten att det är "otänkbart" att de fackliga organisationerna skulle acceptera något sådant, skriver Wetterberg.
Så är det.
Visst är "arbetsgivarnas fördomar ett påtagligt problem", konstaterar Wetterberg. Men långtidsarbetslösheten låter sig inte påverkas av förfasan över fördomar. Det som krävs är i stället verklighetsanpassade åtgärder som ger vettiga chanser för några tusen av de mest svårplacerade människorna att få ett jobb med en lön.
Det är här "plusjobben" kommer in. Denna variant av "offentliga extrajobb" infördes av S-regeringen 2006 och avskaffades omedelbart av alliansregeringen. Plusjobben hade oturen att bli ett ideologiskt slagträ för Alliansen i valrörelsen 2006. Nu är det dags att "låta pragmatismen korrigera ideologin", skriver Gunnar Wetterberg.
Jag håller med. Plusjobben har sina för- och nackdelar, det är sant. Men ingen kan blunda för plusjobbens stora tillgång; förmågan att kunna sänka långtidsarbetslösheten på riktigt.