Jämställdheten har verkligen blivit bättre och kvinnorna har framgångsrikt kämpat för sin sak. Vi minns hur det var i den tid då vi växte upp, inte så himla länge sen faktiskt. Det var självklart att papporna var familjeförsörjare och mammorna skötte hem och barn, inte bara när barnen var små utan även när de blivit så stora att mamma kunde ta jobb. Ensamstående mödrar fick ordna barnomsorgen bäst de kunde plus att de skulle få ekonomin att fungera någorlunda. De flesta kvinnor hade låg eller ingen egen inkomst, något som de fortfarande känner av när de ser sin pension. Barnomsorg och hushållsarbete har inte räknats som värt att betala, det var ju mammas ansvar. Kvinnorna var ekonomiskt beroende av mannen och om han försvann fick de klara sej med väldigt små marginaler.
Papporna var väl i allmänhet hyggliga och ansvarstagande men de hade begränsad tid och kraft för barnen och kom nog ibland att hamna lite utanför mammasfären. I dystra fall fick de stå för strängheten och disciplinen i familjen. Trötta och irriterade mammor hotade stundom barnen med ”vänta du tills pappa kommer hem!”
Vi är inte säkra på att nutidens föräldrar förstår hur otroligt mycket bättre det är idag, även om det finns en hel del att jobba vidare med. Vi tar den underbara barnomsorgen för given och det är skönt, men lite gnäll tycker vi oss höra. Visst ska vi jobba vidare för jämlikhet och oberoende, men tålamod behövs allt, för förändringar tar tid. Det finns brister och det ska vi rätta till, men fördelarna överväger.
Grädden på moset tycker vi är att papporna numera har rätt att ta sin del av föräldraledigheten. Inte alla fäder har fattat att det är ett privilegium, att det ger en livslång glädje till hela familjen. Barnen kan nuförtiden få samma varma kontakt med båda föräldrarna som de tidigare mest hade med mamman. Vi känner kloka män som inser att det är en gudagåva och som har svårt att förstå varför andra pappor inte tar chansen. Där finns det mycket att förbättra!
Men reformer tar tid och måste betalas. Vi tycker därför att det är sorgligt att nuvarande regering stirrat sej blind på skattebetalarnas rätt att ha kvar så mycket som möjligt i plånboken. Det har gjort att många blivit egofixerade, till skada för lojaliteten med samhället. Alla vill att allt ska fungera perfekt men många vill att någon annan ska betala kalaset. Resultatet ser vi i skolan, på sjukhusen, inom vården och äldreomsorgen, på järnvägarnas nedrustning intill fördärv och på en hårdare ton mot behövande. Men attityder går att ändra!